Fru talman! Yttrande- och tryckfriheten intar en nyckelroll bland de olika fri- och rättigheterna. Betydelsen för demokratin och rättsstaten kan knappast överskattas. Den svenska tryckfrihetsförordningen går tillbaka till 1766 och har ända sedan dess varit en liberal hjärtefråga. I denna ingår särskilt offentlighetsprincipen, som numera har kommit i internationellt fokus, och begreppet transparens utgör en viktig del av de kriterier på så kallad good governance som har antagits inom EU.
Med nya medier och ökad användning av informationsteknologi vore det lätt att tro att de reella förutsättningarna för yttrandefriheten har ökat och att medborgarnas möjligheter att delta i det offentliga samtalet har ökat. Så sägs det också gärna i högtidstalen om IT-frågor. Men verkligheten är betydligt mer blandad. De nya medierna behandlas inte likadant ur yttrandefrihetssynpunkt som traditionella medier. Dagstidningar och tryckta medier har en särställning. Deras betydelse för opinionsbildning och kontroll av statsmakten går tillbaka många hundra år och har knappast minskat även om mediekonsumtionen förändrats avsevärt de senaste decennierna. Till viss del beror de skilda villkoren från yttrandefrihetssynpunkt på skilda tekniska och praktiska möjligheter.
Medielandskapet förändras hela tiden. De tidigare skarpa gränserna suddas ut. Detta leder till problem eftersom lagstiftningen ser så olika ut. I ett antal motioner om mediepolitiken har Folkpartiet krävt sådant som att avskaffa filmcensuren, vilket nu är på gång, och att lagstiftningen som rör medier ska göras så teknikneutral som möjligt. Detta har huvudsakligen syftat på annan lagstiftning än yttrandefriheten. Men vi i Folkpartiet menar att det på grund av den ökade teknikblandningen och mångfalden i medierna föreligger ett principiellt behov av att harmonisera så att yttrandefriheten mer liknar tryckfrihetens mer långtgående friheter.
Jag tänker alla de bloggar som vi ägnar oss åt, meddelanden på Facebook och liknande. Hur uppfattas de? Vilken rättslig status gäller? Det här är väldigt komplicerat, och jag känner att vi i konstitutionsutskottet skulle behöva ha en ordentlig genomgång av vilka lagar som gäller för olika typer av meddelanden. Om vi inte kan det, hur kan vi då förvänta oss att medborgarna ska förstå det?
Ur liberal synpunkt är grundhållningen enkel. Tryck- och yttrandefriheten ska vara så vidsträckt som möjligt. Rätten att yttra sig tillkommer inte bara den som torgför populära åsikter eller uttrycker sig på ett hyggligt och snyggt sätt, utan också den som vill chockera, driva med företeelser, häda eller visa upp sitt eget dåliga omdöme. Sedan är det i den fria debatten som vi andra får bilda opinion och ta avstånd.
Men yttrandefriheten är inte absolut. Vi har förbud mot ärekränkning av enskilda. En annan sådan inskränkning är bestämmelsen om hets mot folkgrupp, som jag vill beröra lite närmare.
Bestämmelsen om hets mot folkgrupp är det lagrum som sätter den yttersta gränsen för vilka kränkningar man får rikta mot ett kollektiv. Ordet folkgrupp används ibland om alla slags grupper, oavsett om det är politiker, ungdomar eller pensionärer. Men i lagens mening handlar det om grupper som är allra mest utsatta för förföljelse och hatbrott.
Bakgrunden är förstås bland annat nazismens folkmord. Tredje rikets systematiska hatpropaganda var nödvändig för att göra befolkningen psykologiskt förberedd för Förintelsen.
Det var också strax efter andra världskriget som Sverige slutligen införde ett förbud mot hets mot folkgrupp. Pådrivande för detta var inte minst den liberale publicisten Manne Ståhl, som ledde Karlstads-Tidningen i totalt 37 år och bland annat var ordförande i Publicistklubben.
Han var också riksdagsledamot och en av de politiker som drev fram förbudet mot hets mot folkgrupp.
I slutet av 1940-talet fanns det ingen förståelse för att inkludera homosexuella och bisexuella i hetsbestämmelsen, trots att homosexuella hela tiden varit måltavla för nazismens attacker. Också i dagens Sverige är homosexuella föremål för hatpropaganda från den nazistiska rörelsen. Ett antal homosexuella har också mördats av nazister i Sverige.
Folkpartiet liberalerna var därför pådrivande för den lagändring som slutligen kunde träda i kraft 2003 och som innebär att hets med anspelning på sexuell läggning också omfattas av hetsförbudet. Sedan dess har debatten fortsatt i många partier. Folkpartiet fortsätter att driva frågan.
2003 års lagändring omfattar inte könsidentitet. Därmed ges inte transpersoner det skydd som homosexuella och bisexuella åtnjuter i dag. Folkpartiet har varit starkt pådrivande för att öka skyddet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter i samhället. Jag är glad över den diskrimineringslag som trädde i kraft i år och som alliansregeringen och demokratiminister Nyamko Sabuni har tagit fram och som Margareta Cederfelt just har beskrivit.
Just nu pågår Yttrandefrihetskommitténs arbete med att se över tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Kommittén har ett brett mandat, och konstitutionsutskottet hänvisar i sitt betänkande till att frågan om hets mot folkgrupp kan komma upp i det sammanhanget. Vi får se till att den gör det.
Men det är också viktigt att vi ger varandra och hela samhället en chans till analys och eftertanke inför de kommande lagändringarna på yttrandefrihetens område. Den här typen av lagstiftning som gäller våra grundlagar måste få ta tid. Den får inte stressas fram.
Det finns tunga principiella argument i vågskålen, inte minst för att ge ett enhetligt skydd åt alla de personer som omfattas av hbt-beteckningen, det vill säga homosexuella, bisexuella och transpersoner. Men samtidigt måste vi vara ödmjuka och säga att vi behöver mer underlag om utbredningen av hetspropaganda som är explicit riktad mot gruppen transpersoner. Därför ser jag fram emot att få återkomma i frågan när Yttrandefrihetskommitténs förslag har presenterats.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.