Herr talman! Jag har begärt att få delta i den här
debatten, eftersom det är viktigt att visa att vi faktiskt
är ganska många riksdagsledamöter som delar in-
ställningen att det är något underligt med de här om-
rådena där det fortfarande inte finns vetenskapliga
bevis. Positionerna är låsta, och det finns förutfattade
meningar om hur olika miljöproblem påverkar oss
människor.
Världshälsoorganisationen har faktiskt sagt att det
inte går att visa på generella effekter, eftersom indivi-
der reagerar så olika. Man kan inte bara generalisera i
dessa fall. Det gäller både den här debatten med stats-
rådet Hedborg och den tidigare debatten i dag. Man
måste faktiskt fortfarande höra på människorna. Det
är de som vet att de inte klarar av en viss situation.
Det här gäller tandsköterskorna och tandvårdskli-
nikerna. Det visar sig att man ibland också har den
här inställningen när det gäller andra arbetsmiljöer där
det har funnits och finns kvicksilver. Det gäller t.ex.
laboratorier. Kvinnor som blir skadade på det här
sättet anses bara inbilla sig, och det sägs att de är
psykiskt sjuka. De får inte fortsätta att vara sjukskriv-
na, och de skall arbetstränas på sin arbetsplats. Ändå
klarar det inte av det utan säckar ihop. Så fortsätter
det hela.
Ibland funderar jag över vad det är i samhället
som gör att många människor upplever inhumana
miljöer trots att vi i Sverige tycker att vi tar väl hand
om människor. Företrädare för bl.a. myndigheter skall
ändock ta till vara samhällets intresse. Individens
intresse sammanfaller väldigt ofta med samhällets.
Jag vill understryka vad Siw Persson har tagit upp.
Det finns ingen öppen attityd. En del av tandsköters-
korna har varit ganska unga när de har blivit sjuka och
sjukskrivna, och sedan har de inte kunnat repa sig
ordentligt. De bemöts med attityden att de inte har en
arbetsskada, trots att de hanterar ett av världens mest
toxiska ämnen.
Man skulle önska att Kemikalieinspektionen och
en mängd andra organ gick in i debatten på ett helt
annat sätt för att visa på farligheten med ämnet
kvicksilver. På något sätt måste även statsrådet Anna
Hedborg ta initiativ och gå före med kraftfulla signa-
ler, liksom socialministern gjorde i det förra ärendet.
Det är det som påverkar. När de högsta beslutande
och ansvariga i samhället går ut med tydliga signaler
påverkar det hur man agerar i samhället. Det ger en
viss bas att arbeta utifrån. Det ger en trygghet för dem
som skall ta ställning i olika frågor. De känner att de
inte bara sitter och hittar på utan att det finns ett stöd
för det beslut som skall fattas. Jag tycker att det här är
upprörande.
Siw Persson började jobba med de här frågorna
betydligt tidigare än jag. Siw Persson, jag och många
andra i och utanför riksdagen har fått en massa brev.
Det visar sig att de tandsköterskor som vi debatterar i
dag inte blir tagna på allvar. De har inte haft någon
annan arbetsplats, så vad skall de åberopa? Därför vill
jag uppmana statsrådet Hedborg: Ta initiativ, gå före
och se till att vi får en öppen attityd och framför allt
att även de som skall fatta beslut vid våra myndighe-
ter intar attityden att kvicksilver är ett farligt ämne.