Herr talman! Vi vet att kvinnor alltför ofta får fara
illa i onödan beroende på att mallarna har satts upp av
män. Det har man konstaterat när det gäller hjärtsjuk-
domar, bara för att ta ett exempel. Det skulle vara
föga förvånande om det visar sig att också dessa
kvinnor drabbas extra illa bara för att det råkar vara
manliga läkare som sätter upp mallarna på detta om-
råde.
Det var mycket lättare att få en arbetsskada god-
känd före den 1 juli 1993 än efter. Jag vill understry-
ka att det var så för alla utom tandsköterskorna. De
hade hela bevisbördan på sina axlar. Det är en omöj-
lig situation. De hade det, men ingen annan hade det.
Statsrådet sade att kvicksilver i stora koncentra-
tioner kan ge skador. Kvicksilver är så farligt att det
även i små koncentrationer kan ge skador, neurolo-
giska skador. Det kan ge sådana neurologiska skador
som tyvärr inte klingar av.
Det finns vetenskapliga arbeten. Det finns mäng-
der av vetenskapliga arbeten. Av någon underlig
anledning finns det inte så många i Sverige. Interna-
tionellt finns det väldigt många. Dessa internationella
arbeten har man inte velat ta till sig inom Socialstyrel-
sen och på andra håll i Sverige.
Det finns t.ex. också en stor enkätundersökning
som Tandvårdsskadeförbundet har gjort, som omfat-
tar 130 tandsköterskor. Det har man inte brytt sig om
att ta till sig.
Jag kommer spontant att tänka på vad någon sade
till mig, att sekreteraren är den viktigaste personen i
en utredning. Varför då, frågade jag. Jo, inte för vad
den personen tar med utan för vad den personen ute-
lämnar.
Till sist vill jag vädja till statsrådet: Ta och titta
litet extra på detta. Studera vad som sägs av de 130
tandsköterskorna i enkätundersökningen. Granska
kritiskt de som har ansvaret för att samla på sig inter-
nationella vetenskapliga arbeten, antingen de nu job-
bar inom WHO, som Friberg, eller inte. Det är mycket
intressant läsning. Man måste tyvärr säga, som jag gör
nu, att tandsköterskorna får fara onödigt illa därför att
det har gått prestige i denna fråga.