Herr talman! Jag tackar statsrådet Hedborg för ett
svar om var allting annat än uttömmande. Men jag är
inte förvånad.
Tandsköterskor, kvinnor, är en yrkesgrupp i vårt
land av någon outgrundlig anledning verkar ha sig
själva att skylla om de blir drabbade och sjuka. Tand-
sköterskor har arbetat och arbetar tyvärr fortfarande
med kvicksilver. Kvicksilver är ett dödskallemärkt
gift.
Enligt skyddsföreskrifter från 1986 skall man vid
arbete med kvicksilver använda slutna system, ha
punktutsug och undvika direktkontakt. Apparatur som
innehåller kvicksilver får inte uppvärmas eller svetsas.
Den personliga utrustningen skall vara andningsskydd
som kan bestå av helmask med gasfilter, specialfilter
för kvicksilver eller andningsapparat, och man skall
ha skyddshandskar vid behov.
Ovanstående finns som krav i ASS kungörelser.
Men vi skall komma ihåg, att då de drabbade tandskö-
terskorna arbetade fanns ingen av dessa föreskrifter
och ingenting av denna utrustning. Då rörde de inte
amalgamet i en beredare och överlämnade det färdig-
knådade amalgamet i linnelapp med skyddshandskar,
utan de beredde det manuellt i handen 20-30 gånger
om dagen utan någon form av skydd.
På den tiden arbetade de drabbade tandsköters-
korna med att slipa amalgamstansar utan ansiktsmask,
utsug eller dragskåp. De arbetade vid ej vattenkylda
borrmaskiner, något som man vet ökar kvicksil-
verånga dramatiskt. Sterilutrymmena var små, och de
var inte ventilerade. Det fanns som regel både het-
luftsugn och kokapparater, och samtliga värmde upp
kvicksilverrester på instrumenten. Detta är bara några
av de moment som de gjorde. Allt detta har man inte
gjort ordentliga utredningar om.
Nu vill jag fråga statsrådet Hedborg varför man
inte har gjort någon rekonstruktion av tandsköterskor-
nas arbetsplats från den tid då de arbetade på det här
sättet? Vågar man inte riskera att få fram den verkliga
belastningen på tandsköterskorna?
Varför, statsrådet Hedborg, har man utgått från
tandläkarnas arbetssituation och inte från tandsköters-
kornas?
Tandsköterskorna arbetar bara undantagsvis vid
sidan av tandläkaren som assistent. Den största delen
av tandsköterskornas arbetsuppgifterna har utförts och
utförs fortfarande inne i sterilrummet. Vi måste också
komma ihåg, statsrådet, att förr i tiden satt tandskö-
terskorna t.o.m. mycket ofta och åt sin lunch inne i
sterilrummet.
Professor Lars Friberg, som i många år var
WHO:s expert i kvicksilverfrågor, säger om tandvår-
dens arbetsmiljö: "Det sätt, på vilket kvicksilver tidi-
gare användes inom tandvården, har medfört uppen-
bara risker för en skadlig exponering för såväl metal-
lisk kvicksilverånga som för aerosoler av oorganiska
kvicksilverföreningar."
Professors Fribergs utlåtande har man inte heller
tagit hänsyn till.
Professor Fredrik Berglund har visat att jämförel-
ser med kloralkalieindustrins exponering inte går att
använda i tandvården. Trots detta har man ändå an-
vänt sig av de mätningar som har gjorts i kloralkalie-
industrin och utgått från mätningar i blod och urin.
Detta är felaktigt enligt WHO:s experter.
Jag vill litet provocerande fråga statsrådet om det
är för att det gäller kvinnor som det är så omöjligt att
få skadorna från yrkesarbetet klassade som arbetsska-
da.
När jag läste de olika rapporterna som var ett un-
derlag till domen i Försäkringsöverdomstolen, kom
jag spontant att tänka på talesättet: Som man ropar i
skogen får man svar. Har man inte velat gå på djupet
och verkligen ta reda på hur förhållandena var när
dessa drabbade tandsköterskor arbetade? Statsrådet
Hedborg är väl i alla fall intresserad av att få reda på
hur verkligheten såg ut för de drabbade tandsköters-
korna?
Varför är man så rädd för att ta reda på hela san-
ningen när det gäller kvicksilverdrabbade tandskö-
terskor och tandpatienter?