Herr talman! Såsom det har påpekats är det ingen
tvekan om att kvicksilver är ett mycket farligt ämne. I
stor koncentration kan kvicksilver leda till skador och
sjukdomar. Det hygieniska gränsvärdet för kvicksilver
ligger på 50 mikrogram per kubikmeter. Man har
faktiskt undersökt arbetsmiljön för tandläkare och
tandsköterskor. Det är riktigt att miljön för tandskö-
terskor är sämre i det här avseendet. Medianvärdet,
vilket i och för sig inte är ett extremvärde, är 2,1. Det
är dock mycket långt ifrån gränsvärdet på 50. I tand-
läkarnas arbetsmiljö uppmäter man något lägre halter,
1,8 mikrogram per kubikmeter.
Det kan naturligtvis stämma som Siw Persson sä-
ger att tandsköterskornas situation var mycket sämre
tidigare. Såvitt jag har kunnat utröna är vetenskapens
nuvarande ståndpunkt att de sjukdomssymtom som
det är fråga om och som möjligen kan knytas till
kvicksilverförgiftning brukar klinga av när personen
inte längre exponeras för ämnet och de är av det all-
männa slag som är knutet även till en mängd andra
sjukdomar. Vad skall en stackars socialminister göra?
Man får på något sätt ändå lov att acceptera att man
tvingas luta sig emot det som vetenskapen säger.
När det gäller den här typen av frågor får man nog
konstatera att på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
är inte orsak och verkan så belagt i dessa fall att ska-
dorna kan klassas som arbetsskador. De hindrar inte
att de personer som uppger att de är sjuka faktiskt är
sjuka och skall behandlas med all respekt för sin
sjukdom. Men själva arbetsskadebedömningen är en
litet annan sak.
Det faktum att vi har en typ av kriterier för sjuk-
skrivning och en annan för arbetsskador gör att kravet
på vetenskapliga belägg blir relativt tydligt när det
gäller att klassa sjukdom som arbetsskada.
Jag hoppas att jag kan vara både nyfiken och
uppmärksam på vad som händer på detta område. En
del i Siw Perssons interpellation som jag har upp-
märksammat särskilt är det hon skriver om att det
eventuellt skulle förhålla sig på ett annat sätt med män
som har varit utsatta för motsvarande exponering. Jag
har försökt att få fram om det finns några indikationer
på att så skulle vara fallet. Jag har inte lyckats hittills
att hitta fall där män skulle ha behandlats olika och
det skulle vara en rent könsmässig särbehandling. Det
vore högst pinsamt om så vore fallet, att man i prakti-
ken skulle bedöma kvinnors och mäns skador eller
sjukdomar på olika sätt. Jag vill dock inte säga att det
är något alldeles givet, om man går till botten med
varje arbetsskadefall i dessa sammanhang. Så långt
jag har kunnat utröna på denna tid är det mycket svårt
att se att det skulle finnas män som har behandlats på
ett annat sätt. Så får det naturligtvis inte vara.
Rättssäkerhet och en rimlig behandling är oerhört
viktigt, alldeles oavsett om människor blir behandlade
som arbetsskadade eller inte. Det är en fråga som man
självklart måste hålla ögonen på och intressera sig
mycket för, om det kan förhålla sig så att det finns en
sorts männens konspiration när det gäller sjukdoms-
tillstånd som drabbar kvinnor. Efter vad jag har kun-
nat utröna har jag, åtminstone inte hittills, kunnat hitta
några sådana fall.