Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.
Lika lite som skattepengar ska gå till privata bolag i välfärden ska skattepengar gå till privat näringsverksamhet inom finanssektorn. Det måste vara något totalt systemfel när skattebetalarna ska garantera privat bankverksamhet.
Om vi tittar hur det ser ut runt om i Europa och världen i dag kan vi se att finanskrisen har orsakat enorma problem i land efter land. Irland fick ett budgetunderskott på minus 30 procent, från att ha haft ett överskott, för att de gick in och garanterade sina banker. I dag ser vi hur Spanien har enormt stora problem och hur det bankpaket de har blivit lovade inte kommer att räcka. Vi ser problem i Portugal, och vi ser problem i Grekland. Grekland har självklart också andra problem, men 7 av 10 kronor som läggs in för att rädda landet går till banker.
Det är en enorm kris vi står inför, och därför är förslaget om en bankdelningslag desto viktigare. Det är nu lagen borde införas; den borde redan ha varit införd.
Jag tycker att de partier som inte förordar en bankdelningslag borde förklara hur de anser att vi bör bemöta privata finansföretag. Är det meningen, tycker ni, att vi ska gå in med skattebetalarnas pengar och garantera privat finansverksamhet? Hur har ni tänkt lösa denna situation?
Effekterna av finanskrisen 2008 är väldigt svåra att överskatta. Det rör sig om produktionsbortfall på tusentals biljoner dollar, massarbetslöshet, fattigdom och en valutaunion i gungning. Företrädare för den svenska banksektorn brukar hävda att den är väldigt stabil och välkapitaliserad, men det är en sanning med stor modifikation. Det var inte alls länge sedan både Swedbank och SEB var nära att gå omkull efter att under lång tid aggressivt ha jagat marknadsandelar i Baltikum. I denna jakt tog de enorma risker i sin kreditgivning, risker de kunde ta på grund av för låga kapitaltäckningskrav och dålig finanstillsyn och eftersom det finns en implicit garanti från staten att inte låta stora banker gå i konkurs.
I de flesta länder, för att inte säga alla, finns det en implicit, indirekt garanti från statens sida: Man kommer inte att låta stora finansiella institut gå i konkurs. Denna försäkran är en förklaring till att vissa bolag kunnat växa sig så stora att de blivit för stora för att tillåtas gå omkull. Irland, Spanien, Portugal, Lettland och Island är några stater som drabbats väldigt hårt av den struktur som i dag råder, där stater garanterar så kallade systemviktiga bankers verksamhet. Det är lätt för bankerna att riskera skattebetalarnas pengar, och självklart är det mumma för finanskapitalet att veta att skattebetalarna bär förlusterna medan de själva tar vinsterna.
Implicita eller uttalade statliga garantier innebär en kraftig subvention av storbankernas upplåningskostnader. Garantierna innebär också att det inte finns någon större anledning för storbankernas kreditgivare att ta reda på bankernas finansiella situation. Riksbanken har nyligen efter initiativ från Vänsterpartiet försökt uppskatta värdet på den svenska implicita garantin. Deras bedömning är att den i genomsnitt har uppgått till 30 miljarder kronor per år för de fyra storbankerna mellan åren 2002 och 2010. Det motsvarar drygt hälften av storbankernas sammanlagda vinster före skatt under samma tidsperiod. Motsvarande studier i andra länder har kommit fram till liknande resultat.
Vad gäller den så kallade stabilitetsfonden står banksektorn för finansieringen genom årliga avgifter. Skattebetalarna gick in med pengar innan. Regeringen har i olika sammanhang framfört åsikten att bankerna därigenom betalar för den subvention den implicita garantin innebär. Det vill jag påstå att de inte gör. För det första har de två sakerna egentligen ingenting med varandra att göra. För det andra betalar bankerna mycket högt räknat i genomsnitt 3 miljarder kronor per år till Stabilitetsfonden, vilket ska jämföras med den årliga subventionen, som uppgår till 30 miljarder kronor. De får alltså genom den statliga garantin intäkter som är tio gånger högre än vad de sedan betalar till fonden, som är väldigt liten och inte alls kommer att täcka deras förluster om de går omkull.
Problemet med dagens finansiella sektor och dess stora institut är inte bara att de är för stora att tillåtas gå i konkurs. De är också i princip för stora att rädda, i alla fall med mindre än massiva statliga kapitaltillskott och stora budgetunderskott som en direkt konsekvens. Det diskuteras hur stor de svenska finansinstitutens balansomslutning egentligen är, men man kan säga att finanssektorn totalt är ungefär sex gånger bnp och de fyra storbankerna ungefär fyra gånger bnp, vilket gör att vi ligger i ligans topp vad gäller storlek på finanssektorn. En så stor finanssektor, oavsett hur strikt reglerad den är, utgör en allvarlig risk för Sveriges makroekonomiska stabilitet.
Det är därför vi vill se en bankdelningslag. Vi har nu drivit den här frågan väldigt länge och är glada att Miljöpartiet nu anslutit sig till den linjen. Förhoppningsvis kommer fler att inse det kloka i att stater inte ska gå in och garantera den privata finanssektorns aktiviteter.
I Storbritannien tillsatte man en utredning mot bakgrund av finanskrisens effekter på det brittiska banksystemet. När den brittiska staten gav olika former av stöd till bankerna under finanskrisen visade det sig att det var mycket svårt att separera traditionell samhällsviktig verksamhet från investmentverksamhet. Det innebar att hela banker fick räddas, även de delar som inte ansågs samhällsviktiga, vilket blev mycket kostsamt. Bland annat mot denna bakgrund föreslår den brittiska utredningen ett slags separation av bankernas verksamhet i dels traditionell bankverksamhet, det vill säga vanlig in- och utlåning, sådant vi behöver till företag och hushåll, dels så kallad investmentverksamhet, den spekulativa verksamheten.
Utredningen har uppskattat att så mycket som fyra till fem sjättedelar av de brittiska bankernas sammanlagda balansomslutning härrör från det som definieras som investmentverksamhet, vilket motsvarar 40-50 biljoner kronor. Det finns ingen i dag som vet hur stor finansspekulationen är i Sverige. Riksbanken har på en fråga från oss svarat att de ska börja räkna på det, för de menar också att det är viktigt att veta hur stor andel av bankernas verksamhet som är finansiell spekulation, eftersom det påverkar den finansiella stabiliteten. Vi har säkert inte lika stor spekulation som de brittiska bankerna, men med en så stor banksektor som vi har - den har vuxit väldigt kraftigt de senaste åren - kan jag tänka mig att en väldigt stor andel är spekulativ verksamhet.
Som jag sagt, herr talman, innebär den implicita bankgarantin en kraftig subvention av storbankernas verksamhet. Garantin vore stötande även om bankerna enbart skulle ägna sig åt traditionell bankverksamhet i form av in- och utlåning till privatpersoner och mindre företag, men den är helt absurd när bankerna kan använda subventionen till att spekulera med egna pengar i olika finansiella instrument. Det är inte helt enkelt att förstå varför staten ska subventionera privata företags finansiella spekulation och sedan dessutom gå in och rädda företagen om de riskerar att gå i konkurs som ett resultat av denna spekulation. Det tycker jag att ni som inte vill se en bankdelningslag ska ta och förklara för mig hur ni har tänkt lösa. Varför ska staten och skattebetalarna rädda banker som spekulerar?
Johan Norberg sade i radioprogrammet
OBS
något väldigt bra som jag tidigare tagit upp i kammaren. Han sade att kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete, och det är vad detta handlar om.
En lag om bankdelning bör införas för att också minska risken för intressekonflikter. Bankernas nuvarande affärsmodeller, där de dels placerar pengarna för kundernas räkning, dels handlar för egen räkning, kan leda till betydande intressekonflikter. Bankerna kan dra nytta av privatpersoners insättningar, som delvis är försäkrade genom den statliga insättningsgarantin, för att sedan ägna sig åt mycket stora och riskabla finansiella spekulationer. Det leder till betydande intressekonflikter och bidrar till att öka instabiliteten i det finansiella systemet. Mot bakgrund av detta tycker jag att Sverige skyndsamt borde tillsätta en parlamentarisk utredning i syfte att utarbeta ett lagförslag som separerar traditionell bankverksamhet från så kallad investmentverksamhet.
Vänsterpartiet tycker också att det är väldigt viktigt med konkurrens inom banksektorn. Ökad konkurrens förbättrar möjligheterna för inte minst små företag och hushåll utanför de större städerna. De lokala sparbankerna utgör en viktig resurs för den regionala utvecklingen, men de missgynnas i dag i förhållande till de stora affärsbankerna, eftersom de stora affärsbankerna med den statliga garantin i ryggen lånar billigare på marknaden, vilket slår undan andra bankers möjligheter till konkurrens.
Sparbankerna är en otroligt viktig resurs för den regionala utvecklingen. Deras förankring i lokalsamhället är unik och gör att de har goda kunskaper om det samhälle, de företag och de människor som finns och verkar där. Samtliga lokala sparbanker är lokaliserade utanför de större tätorterna. Bland annat beviljas lån till småföretag och privatpersoner som annars kanske inte skulle ha godkänts av främst affärsbankerna. Eftersom sparbankernas idé i grunden går ut på att verka lokalt har de en unik kundkännedom genom en nära relation till de lokala företagarna. Det är en oerhört viktig och basal kunskap för en bank som arbetar för lokalsamhällets bästa.
Att sparbankerna inte har möjlighet att dela ut vinster till aktieägarna utan i stället måste fondera vinsterna innebär ju en ökad trygghet för bankkunderna och för samhället i stort. Delar av det fonderade överskottet får sedan enbart användas för samhällsnyttiga ändamål som utvecklar regionen och lokalsamhället i långsiktig och hållbar riktning. Sparbanken har också mycket bättre soliditet än vad affärsbankerna i stort har. Därför vill vi öka bankkonkurrensen genom fler lokala banker. Det är därför vi har motionerat i frågan.
Regeringen har efter otaliga initiativ från Vänsterpartiet tillsatt en utredning på Finansdepartementet för att se över frågan om egenkapitalbevis för sparbanksrörelsen. Utredarens resultat skulle ha presenterats förra våren och är alltså över ett år försenat. Det visar att intresset för frågan är lågt hos regeringen, vilket jag beklagar.
Egenkapitalbevis kan vara av avgörande betydelse för tillgången till kapital på landsbygden i framtiden. Egenkapitalbevis är redan infört i Norge, och har utfallit väl. Det är ett instrument som har viss likhet med aktier. Huvudprincipen är att egenkapitalbevisens kapitalandelar läggs under samma regelverk som institutionens övriga kapital så att utdelningar, gåvor till allmännyttiga ändamål och avsättningar till Sparbankens fond styrs av ett och samma regelverk. Skillnaden mot aktier ligger främst i äganderätten till bankens förmögenhet samt inflytande i bankens organ. Systemet med egenkapitalbevis kan vara värdefullt i såväl goda som dåliga tider. För att förebygga eller ta sig ur en kris kan ett kapitaltillskott via bevisen vara en avgörande faktor för att en sparbank ska överleva och fortsätta att vara en lokal utvecklingsmotor. I andra lägen kan bevisen bidra till en ökad kapitalmängd, vilket ger Sparbanken större möjligheter att öka krediterna för de lokala kundgrupperna, och därmed intäkterna.
Det verkar nästan finnas en majoritet i riksdagen för egenkapitalbevis. Socialdemokraterna har uttalat sig positivt. Centerpartiet är positivt. Vänsterpartiet har drivit frågan länge, och vi är glada för att fler och fler ansluter sig. Jag vet att flera moderater har uttalat sig positivt i frågan. Det kanske kan komma något ganska snart om vi tillsammans lägger ned lite krut i den här frågan och driver undan det motstånd som finns inom regeringen och i Finansdepartementet.
I detta anförande instämde Lena Olsson (V).