Fru talman! Var ska jag börja någonstans? Jag tror att i grunden är det så att utbildning bör ske i utbildningssystemet och kanske inte främst i arbetsmarknadspolitiken. Det är ingen ambitionsskillnad i detta, utan det handlar om att rätt system ska ta hand om rätt typ av uppgift.
Inom arbetsmarknadspolitiken ser jag framför mig att man ska ha kortare insatser för att förstärka möjligheterna att gå till ett arbete, men att lösa den typen av strukturdiskussioner som bland annat Raimo Pärssinen klokt framför tror jag är bättre att man gör inom ramen för utbildningssystemet. Där har man den pedagogiska kompetensen och erfarenheten av att arbeta med en god utbildning.
Jag tror, precis som Raimo Pärssinen säger, att vi behöver mer utbildning. Vi behöver också den typen av utbildningsinsatser som är mer lokalt inriktade på det man kan tro kommer att växa framöver.
Låt mig peka på några goda exempel som finns. Det är lätt att döma ut regioner, bygder, städer, kommuner och landsändar, men det gör jag absolut inte under några som helst omständigheter. När Electrolux drog ned i Västervik för ett antal år sedan var det näst intill panik i Västervik, men efter fem-åtta år kunde man se att det var fler personer som arbetade i privat sektor än vad det var när krisen där bröt ut. Det byggde på att man slöt sig samman och hittade olika möjligheter, naturligtvis med det företag som lade ned, men också med det lokala näringslivet, och så byggde man vidare på det.
Det finns många sådana goda exempel runt om i Sverige. Vi kan ta Söderhamn och kanske Åre och Östersund som exempel på bygder som har gjort många goda saker.
Jag tror att med en kombination av utbildning av olika slag, med lärlingssystem som ju Irene Wennemo utreder åt regeringen just nu, med ökade insatser i grund- och gymnasieskola, yrkeshögskola, yrkesvux och komvux så når vi det resultat som Raimo Pärssinen tar upp och pratar om.
Låt mig nämna de sysslolösa som Sven-Erik Österberg tar upp. Det finns tyvärr integritetsaspekter på detta som sätter en del käppar i hjulet. Jag stöter på det dagligdags när jag är ute på Arbetsförmedlingen och talar. Jag brukar ofta ställa kontrollfrågan hur samarbetet med kommunen fungerar. I många fall fungerar det bra, men det finns en integritetsaspekt som vi inte ska bortse från när det gäller att lämna över information om dessa ungdomar. Det menar jag att man inte ska ta alltför lättvindigt på, utan det måste utredas och funderas igenom om vi på något sätt kan lösa det problemet. Vi har exakt samma problem till exempel i Holland men inte i Danmark där man samkör registren mellan kommunerna och arbetsförmedlingen på ett sätt som inte är tillåtet i Sverige. Det kan vara en sådan sak vi måste fundera på.
Sedan noterar jag att Sven-Erik Österberg i någon intervju sade att man kanske ska villkora försörjningsstödet för ungdomar som står helt utanför. Det är ett radikalt brott mot den svenska traditionen. Det är intressant, men jag vet inte om det är i överensstämmelse med övriga internationella åtaganden vi har. Det vågar jag inte svara på, utan den frågan måste man naturligtvis se över. Försörjningsstödet, det gamla socialbidraget, är i grunden ett skyddsnät som vi sagt ska gälla lika för alla som en lägsta nivå. Om man ska börja villkora det är det egentligen en rätt stor sak. Men det ska naturligtvis inte uteslutas att vi kan hitta någonting där vi kan vara överens. Vi är nog alla oroliga för de personer som nu riskerar att bli permanent utanför för att de aldrig haft möjlighet att komma in.
Jag tror att man måste arbeta på många olika fronter. Det måste finnas kapacitet. Det måste finnas morötter i systemet; man måste känna att det lönar sig, att dessa ungdomar känner att de får den hjälp de behöver. Och det måste kännas att det finns en framtid att se fram emot. Ofta när jag är ute och reser handlar det om att tala med dessa ungdomar och säga att varenda kotte kommer att behövas på svensk arbetsmarknad framöver om vi ska ha råd med pensioner, barnomsorg och allt det andra som vi sedan kan käbbla om hur det ska fördelas. I grunden behöver vi varenda själ på arbetsmarknaden, och det hoppet behöver vi ge.