Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Jag höll på att säga att det är ett kärt problem, men det är det inte. Det är ett tråkigt problem med ungdomsarbetslösheten. Men vi har återkommit till det många gånger.
Jag såg på den senaste statistiken som SCB och AKU presenterade i januari att det är 167 000 ungdomar som är 24 år eller yngre som är anmälda enligt gängse statistik. Under det senaste året har antalet ungdomar utan jobb ökat med 31 000.
I Arbetsförmedlingens jobbgaranti är 51 000 ungdomar placerade. Av dessa får endast en av tio, alltså 10 procent, en aktiv insats i form av utbildning eller praktik. 751 får utbildning. En av fem har ingen insats alls. Resten, ca 30 000, får vägledning eller coachning. Det är detta som i statistiken, och som arbetsmarknadsministern i sin slutplädering tidigare pekade på, är aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Jag skulle vilja påstå att den här garantin är ett ganska fiffigt sätt att gömma undan ungdomar i statistik och säga att man har en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. 25 procent av dessa ungdomar finns över huvud taget inte registrerade för någon åtgärd utan är passivt arbetslösa.
Endast 751 av 51 000 får en utbildning för att kunna gå vidare. Det är huvudproblemet när det gäller ungdomarna. Hur ska de komma in? Arbetsmarknadsministern vet lika väl som jag att många inte har en fullföljd gymnasieutbildning och att många saknar yrkesutbildning.
När konjunkturen vänder är många av industrijobben bortrationaliserade och kommer inte tillbaka. De jobb som kommer att finnas kommer att kräva högre kompetens. Borde inte utbildningsinsatsen vara större, arbetsmarknadsministern, än att 751 av 51 000 får en utbildning för att kunna komma ut på arbetsmarknaden? Är inte risken uppenbar, om det inte händer ett mirakel, att många av dessa ungdomar blir kvar med för låg utbildning och inte kommer att få jobb ens när konjunkturen tar fart och arbetsmarknaden vänder? Då hamnar vi i ett läge där det är arbetskraftsbrist samtidigt som många yngre människor inte har relevant utbildning för de jobb som finns.
I rådande läge gör man en generell skattesänkning på arbetsgivaravgiften med 10 miljarder kronor. Jag tror inte att vare sig Finanspolitiska rådet eller Riksrevisionen viftar bort det så enkelt som arbetsmarknadsministern som säger att det inte går att mäta när det är så här. De har väl gjort en relevant bedömning utifrån rådande situation. Vad har det gett i nya arbetstillfällen för ungdomar kontra om åtgärden inte funnits? Det är väl så Finanspolitiska rådet har bedömt åtgärden. Det är inte så enkelt att man bara har tittat på statistiken, för alla begriper att när det är lågkonjunktur och jobben blir färre är det svårare att få fram fler jobb. Åtgärden är väl bedömd utifrån vad den ger för effekt kontra om man gör på ett annat sätt.
Vi har föreslagit att det är bättre att ta resurserna och rikta dem ordentligt till dem som står utanför arbetsmarknaden än att subventionera rakt över, alltså även till dem som redan hade en anställning när detta började. Jag skulle vilja säga att regeringens satsning är ett ganska stort slöseri med skattepengar.