Fru talman! Det finns 1,2 miljoner ungdomar i åldern 16-24. 167 000 av dem är, som Sven-Erik Österberg sade, registrerat arbetslösa. Hälften av alla arbetslösa ungdomar har nytt jobb inom tre månader - även i krisen. Vi har fortsatt ett av OECD:s lägsta långtidsarbetslöshetstal när det gäller ungdomar, och det är glädjande. Syftet måste vara att se till att ungdomar, som tyvärr alltid är mer konjunkturkänsliga än vi andra, snabbare kommer tillbaka när ekonomin vänder. I USA, till exempel, som har en arbetslöshet som är något lägre än vår, ca 9 procent, har ungdomsarbetslösheten vuxit till 18 procent.
Jag reagerar lite grann på påståendet att det är passiva insatser. 76 procent av dem som finns i jobbgarantin för unga har någon typ av aktivitet, någon typ av insats. Exakt vilken insats är det dock inte jag som bestämmer. Garantin är upplagd så att Arbetsförmedlingen har stor flexibilitet och möjlighet att göra valet av vilken insats som är mest lämpad för den enskilda personen. Vi styr inte med volym eller med olika typer av mått vilka insatser som ska göras, utan det måste vara arbetsförmedlaren som träffar personen som avgör vilken åtgärd som är bäst.
Vi har hela tiden haft utgångspunkten att huvuddelen av utbildningsinsatserna inte bör ligga inom ramen för arbetsmarknadspolitiken utan inom ramen för det ordinarie utbildningssystemet, vilket vi har debatterat i många år. Det gör att vi har dragit ned - det är helt riktigt - inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Varför då? Jo, för att samma typ av utbildning inom arbetsmarknadspolitiken är mellan två och tre gånger så dyr som motsvarande utbildning är inom det ordinarie utbildningssystemet. Det är en orsak. En annan orsak är att utbildningssystemet på grund av pedagogisk erfarenhet och kompetens bör vara mest lämpat att utbilda.
Jag tror inte att skillnaden mellan oss är så stor, åtminstone inte i ambitionsnivå, när det gäller utbildning. Jag tror också att utbildning är en lätt börda att bära. Det är bra, som Sven-Erik Österberg och Raimo Pärssinen säger, att se till att människor är utbildade för den typ av arbete som kommer framöver. Denna utbildning ska dock inte nödvändigtvis ske inom arbetsmarknadspolitiken.
Min stora oro gäller de ungefär 100 000 ungdomar som är helt sysslolösa, det vill säga som varken arbetar, pluggar eller finns inom jobbgarantin för unga. Av tidigare erfarenhet vet vi att ungefär hälften av dem är tillbaka om ett år. De kanske är skoltrötta, en del är sjuka, en del lever på sina föräldrar, en del har inte mognat eller vad det nu kan vara. Hälften av dem kommer tillbaka.
Men det finns ändå en stor grupp på ungefär 50 000 ungdomar som riskerar att bli permanent borta. Här finns naturligtvis många bekymmer. Ett bekymmer är att till skillnad från i till exempel Danmark där man har motsvarande problem fungerar inte informationsöverföringen så bra som den borde kunna ha gjort mellan kommunen, som ju har uppföljningsansvaret tills man är 20, och Arbetsförmedlingen som har i uppgift att hjälpa de här ungdomarna. Det är ett sådant problem.
Det ser också väldigt olika ut i olika delar av landet, och Raimo Pärssinen pekar väldigt klokt på problem som finns inom vissa delar av landet. Gävleborg är väldigt hårt drabbat.
Jag ser att min tid rinner ut, men jag ska gärna ta nästa tillfälle och svara mer på Raimo Pärssinens frågor om just Gävleborg. Jag återkommer till dem.