Fru talman! Vi har under alldeles för lång tid, egentligen under decennier, haft en ungdomsarbetslöshet som i statistiken varit högre än i andra länder. Det har varit ett strukturellt bekymmer att få in ungdomar på arbetsmarknaden skulle man kunna säga. Då kan man naturligtvis resonera kring det, fördjupa analysen av siffrorna och se att det är många men att det samtidigt är fråga om korta tider. Vi har inte alls lika många långtidsarbetslösa ungdomar som i många andra länder, och det är förstås glädjande. Ändå tror jag att det kokar ned till en gemensam oro över dem som är helt sysslolösa, som varken får utbildning eller hjälp från Arbetsförmedlingen eller arbetar. Jag skulle vara oerhört glad om man kunde ta en mer fördjupad diskussion om just den gruppen, för jag tror att vi är överens om att vi är väldigt oroliga över den.
Beträffande dialogforum vill jag säga att det finns kvar olika dialogforum på lokal nivå kopplade till arbetsmarknadsområdena. Där kan lokala politiker och lokala partsföreträdare diskutera och försöka hantera dessa frågor. Jag tror att det måste börja på just lokal nivå, för det är på den lokala nivån, som i Gävleborg till exempel, som man vet hur det ligger till, vilka som är arbetsgivare, vilka som kan komma att bli det och på vilket sätt man kan strukturera det hela. Men det är inte lätt, det håller jag helt med om.
Många mindre kommuner som jag besökt, sådana som ligger i närheten av större kommuner, har problem att till exempel anordna olika typer av komvuxutbildningar; om de ska skicka elever till andra kommuner fungerar inte överföringen av resurser riktigt bra. Det är sådana strukturella frågor som jag tror att man skulle kunna titta betydligt djupare på för att möjliggöra för fler att få det som vi nog i grunden är överens om, nämligen rätt stöd och rätt typ av utbildning, alltså rätt typ av hantering för att dessa ungdomar ska känna att också de behövs. De måste få tillbaka hoppet om att det inte är kört för dem. Det tror jag är uppgiften framöver.