Fru talman! När Eva Olofsson talade tänkte jag lite på hur det var förut kontra hur det är i dag. Eva Olofsson gav några konkreta förslag, men jag har inte, trots att jag lever i närheten av Eva Olofssons Göteborg och bor bara sex kilometer därifrån, uppfattat att vi har haft så gigantiskt stora möjligheter att rädda våra missbrukare. Det har liksom inte funnits någon rak väg ut ur missbruket. Det har lyckats på vissa ställen. Det har funnits vissa eldsjälar som har kunnat hitta nyckeln till vissa personer, men det finns tyvärr inte någon rak linje som har gällt. I så fall hade det varit lätt, för då hade vi kunnat gå tillbaka till det.
Personer som missbrukar är socialtjänstens absoluta ansvar. Det är upp till varje kommun att se till att de medborgare som bor i kommunen får vad de behöver. Jag skulle bli förvånad om man släppte taget om de personer som har det här behovet, för politiker och tjänstemän i en klok kommunledning förstår vad det skulle kosta om det skulle inträffa.
När Eva Olofsson pratade om Göteborg vet jag inte om det var Meros Camping hon menade. Även om det har hånats många gånger har det faktiskt bedrivits behandling där för personer som ingen annan har velat ha. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men nu finns inte heller detta i Göteborg, och det tror jag inte är alliansregeringens förskyllan. Det är heller inget vi skulle ha velat ha.