Fru talman! Jag tror också att man behöver pröva olika lösningar, men jag tror inte att det svar som Maria Kornevik Jakobsson gav räcker. Vi vet ju att många människor som är i ett tungt missbruk behöver hjälp med en gång, när de kan få hjälp. Ska de vänta i en eller flera månader på att få hjälp kan de i värsta fall ha avlidit eller gått ned sig väldigt mycket. Kvinnor kan tvingas kvar i prostitution och annat för att finansiera sitt missbruk.
Det var bland annat dessa personer som det inte hade satsats så himla mycket på när det var ont om pengar i kommunerna tidigare som man verkligen ville ta ett tag för. Man kan också säga att Mobilisering mot narkotika ökade kunskaperna. Man prövade en mängd olika metoder runt om i kommunerna, för det var ett väldigt brett utvecklingsarbete med olika insatser och erfarenhetsutbyte där man också utvärderade vad som hände.
Min oro gäller alltså egentligen om det kommer att bli så nu igen att människor med missbruk helt enkelt blir utan vård och behandling eller att de får vänta så länge att de går ned sig, lever i ett utsatt läge och till med avlider innan de får den hjälp och det stöd de ska få. På vilket sätt ska alliansen garantera att kommunerna klarar av att göra den här fortsatta satsningen på dem som är i aktivt missbruk när nu skatterna minskar, försörjningsstödet ökar och man helt enkelt måste göra besparingar? Ser inte alliansen någon risk att just människor med missbruk kommer att vara en av de grupper som riskerar att komma rejält i kläm i det här läget?