Fru talman! Jag satt på min kammare och väntade på votering och på att få åka hem. Då får jag höra detta brandtal i kammaren. Eftersom jag har en bakgrund i kulturutskottet och vi har haft denna diskussion tidigare kände jag att det var några övertoner här. Det är något trist. Jag känner att alla partier i Sveriges riksdag har en stor samsyn vad gäller synen på demokrati och på hur vi ska betrakta regimer och ideologier som bryter mot mänskliga rättigheter.
Såvitt jag ser är utskottet enigt. Det finns ingen här som har föreslagit att man ska lägga ned Forum för levande historia, även om det är på det sätt som Torbjörn Björlund säger att det fanns en stor tveksamhet från början när myndigheten bildades. Om jag inte minns fel var till exempel också Centern, om inte alldeles från början så något år efter, mycket tveksamma just av det skälet att man riskerade att selektivt politiskt styra den historiska forskningen.
Jag kan konstatera att i det första uppdrag som gick ut från regeringen till Forum för levande historia står det att man ska främja arbete för demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen och andra brott mot mänskligheten.
Det fanns alltså inte den begränsningen att man bara skulle ägna sig åt nazismen, utan det är fritt fram för myndigheten att ta upp vilka brott mot mänskligheten som helst som man önskar belysa. Man har till exempel också belyst slaveriet som ett brott mot mänskligheten.
Det är inte detta som vi diskuterar. Vi kan ha en sådan diskussion - om myndigheten behövs eller inte. Det är inte det som kritiken gäller. Om man tittar noggrant i betänkandet finns det åtminstone tre motioner där olika ledamöter från den borgerliga sidan faktiskt går in med en konkret uppmaning till myndigheten eller regeringen. Det sägs till exempel att myndigheten bör studera kirunasvenskarnas situation. Det sägs att myndigheten bör titta närmare på kommunismens skuld för 100 miljoner människors död. Det skriver Lennart Sacrédeus. Rolf K Nilsson och Lars-Arne Staxäng lyfter fram samma sak. Det handlar om att man ske ge uppdrag.
Om man sedan läser under vad som står under Bakgrund står det tydligt att regeringen i budgetpropositionen 2007 aviserade att den avsåg att ge ett särskilt uppdrag till Forum för levande historia skulle belysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten. Samma sak upprepades av utrikesminister Carl Bildt i en interpellationsdebatt den 21 juni 2007.
Jag och Vänsterpartiet, törs jag säga, tycker att det är en orimlig ordning om vi här i Sveriges riksdag ska stå och diskutera vilka forskningsfält som är intressanta eller vilka kampanjer som är intressanta för Forum för levande historia att ta upp. Det är väl rimligtvis den myndigheten som ska göra det, och i så fall utifrån det uppdrag som man har fått.
Då frågar Hans Wallmark hur vi ska agera. Som gammal historielärare tycker jag att det är ganska självklart att om svenska elever inte känner till vare sig Gulagarkipelagen eller koncentrationslägren har skolan onekligen en viktig uppgift i historieundervisningen, eller hur? Jag tror dessutom att det är mycket mer effektivt än att man talar om kampanjer.
Om man går ut och frågar svenska skolelever är jag inte alldeles övertygad om att de känner till att vi har en speciell myndighet som heter Forum för levande historia som ägnar sig åt detta. Det tror jag inte. Det kan inte heller vara det som är det intressanta.
Men det blir något märkligt när vi får en diskussion om vi är för eller mot att man ska upplysa, ha diskussioner om och vidta åtgärder när det gäller brott mot mänskligheten. Detta uppdrag finns redan.
Om det kommer förslag från någon i denna kammare om att Forum för levande historia ska ta upp och belysa imperialismens brott mot mänskligheten, olika religiösa åskådningars brott, till exempel kristendomens, för att haka på Cecilia Wikström, kommer jag att rösta mot det. Jag tycker inte att vi politiker ska styra vad en myndighet i detalj ska göra eller vad forskningen i detalj ska göra. Det ska de själva avgöra, annars har vi ingen fri forskning och ingen fri opinionsbildning. Det tycker jag gäller oavsett vilken fråga som vi diskuterar.
I detta anförande instämde Siv Holma (v).