Fru talman! Det blev lite avbrutet, men jag ska försöka komma i gång igen.
Det var några saker som jag tänkte på när jag hörde Hans Wallmarks första replik.
När det gäller den historiebeskrivning som man ska försöka bevisa är rätt, den här avbrutna och uttagna delen, pratar man mycket om att bristen på kunskap hos elever är en av orsakerna. Det kan vara en orsak. Men då borde man faktiskt också belysa den brist på kunskap som finns på andra områden. Det borde vara någonting som man i sådana fall tar till sig.
Jag tänker också på den kritik som har framförts av de här 253 akademiska forskarna. Nu hörde jag av Hans Wallmark att det var en som stod emot här, men 253 mot 1 kan vara en bra siffra i sig.
Just den här kritiken handlar om att man faktiskt på något sätt riskerar att hamna i en situation där man använder den här delen av historien till att skapa något slags bild av att det är så mycket hemskare med det här än med det andra som har hänt i historien. Det är nämligen det man gör. Jag tycker att både Cecilia Wikström och Hans Wallmark på något sätt har gjort de markeringarna, att det är de som bestämmer vad som är viktigt, genom att de plockar ut en sak. Det är det som är faran, att man faktiskt använder historien som något slags ideologiskt slagfält, som då de här forskarna är rädda för.
Det måste naturligtvis vara så att man har en bra historieundervisning i skolan på alla sätt, att man ser historien som ett skeende. Då kan man inte plocka ut just en bit. Jag tycker att det på något sätt är just det som både Hans Wallmark och andra företrädare för majoriteten gör. Man plockar faktiskt ut en bit och är otroligt engagerad i just det som har hänt i Sovjet, i Kina och i Kambodja.
Det är hemskt. Det har vi erkänt allihop, men det finns faktiskt en hel historia att ta hänsyn till, där man just i olika religioners och i olika ideologiers namn har begått nästan lika svåra brott.