Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 4 och 9.
Något som varit på de flestas läppar, inte minst i debatterna här i dag, är den senaste tidens fusk med kött. Det har uppdagats att hästkött blandats i flera produkter som saluförts i Sverige och på andra platser i Europa. Som pricken över i visade det sig i slutet av februari att salmonellasmittat kött levererats till 143 svenska skolor. Frågan man måste ställa sig är om detta är otur eller kanske snarare är resultatet av en målinriktad politik från Alliansens sida, där man sätter renläriga marknadsekonomiska principer framför medborgarnas intresse. Nu när det svenska djurskyddet och den svenska hälsopolitiken har satts ur spel på detta sätt, är detta då inte resultatet av en högst medveten och målinriktad politik?
Våra inhemska råvaruproducenter lider svårt av dålig lönsamhet. Branschorganisationen Sveriges Mjölkbönder och dess medlemmar beskriver situationen som värre än någonsin förr. Mjölkproducenter tvingas lägga ned på löpande band.
Alltså: De producenter som efterlever svenska lagar och föreskrifter tvingas ned på knä och konkurreras ut. I stället importerar vi färgad fläskfilé som säljs som oxfilé, köttbullar med inblandning av häst, kyckling fullpumpad med antibiotika och nötkött från djur som slaktats under vedervärdiga former utan bedövning, och så vidare. Listan kan göras lång. I vissa fall handlar det om rent fusk, i andra om en lagstiftning som ligger årtionden efter den svenska.
Attityderna på kontinenten är ofta väsensskilda från dem i Sverige när det gäller till exempel antibiotikaanvändning, tillväxthormoner, långa djurtransporter och brutala djurhållningsformer. Det rör sig dessutom om mycket komplicerade led av uppfödare, förädlare och grossister som gör det väldigt svårt att spåra upp de skyldiga när oegentligheter sker. Inte sällan kan en köttprodukt innehålla djurkött från flera olika länder och uppenbarligen till och med fel art.
När problem uppdagas är det de långa komplicerade producentkedjorna som vi har att förhålla oss till. Det är dem man skyller på inför ansvar. Det har vi tydligt kunnat se prov på de senaste månaderna. De här så omhuldade globala värdekedjorna tycker åtminstone jag är en del av problemet. Det Sveriges producenter och medborgare behöver i dagsläget är stärkta lokala och regionala värdekedjor där man kan återskapa ett förtroende mellan producenter och konsumenter. Vi måste få fram nya varumärken som bygger på värden djupare än lågpris. Hur vi når dit kommer jag kanske inte att kunna ge svar på här i dag i alla delar i alla fall, men vi har en arbetsgrupp tillsatt som just nu arbetar brett med frågan. Nya mötesplatser för aktörer från hela värdekedjan tror jag är centralt.
I tidningen Främja Hälsa läste jag en ganska intressant artikel i går om hur Norrbottens läns landsting börjat arbeta på ett nytänkande sätt med maten inom sin verksamhet. Enligt egen utsago säger de: Vi beslöt att ändra synen på maten i landstinget. I stället för att se maten som en budgetregulator där man städigt försökte spara pengar, började vi eftersträva kvalitet för samma peng. Resultatet blev ett nytt sätt att upphandla mat, med fokus på kvalitet och med större möjligheter för små och lokala leverantörer att vara med.
Resultatet har, om man ska ta dem på orden, inte låtit vänta på sig. På fyra år har man ökat kundnöjdheten från 38 till 55 procent, och bland annat djurskyddskraven har kunnat uppfyllas. Svenska djurskyddskrav vad gäller mat har kunnat uppfyllas inom landstinget. Ändå har kostnaderna, som de hävdar, snarare minskat än ökat.
Här finns det kanske någonting man kan lära sig av. Upphandlingar måste vi bli bättre på, och jag tror att vi från riksplanet kan förtydliga direktiven och jobba med detta på olika sätt.
Herr talman! I detta betänkande har Sverigedemokraterna en reservation där vi menar att politiska mål för den svenska självförsörjningsgraden inom livsmedelsproduktionen måste till, vilket skulle kunna fungera som en motvikt mot andra politiska mål som i praktiken driver produktionen utomlands. Bara att ha en målsättning tror jag kan bidra till att frågan hamnar på dagordningen och diskuteras, med anledning av en lång trend av sjunkande självförsörjningsgrad. Jag hoppas att sådana mål snart kommer att kunna formuleras, även om jag vet att det inte finns majoritet i riksdagen för den saken än så länge.