Fru talman! Jag var inte med i Bryssel och förhandlade. Jag vet att det finns ett oerhört tryck från övriga medlemsstater, och jag kan också konstatera att Sverige fick med sig ett kuvert hem som gör att det här tappet kunde ha varit ännu större än vad den är nu, detta utifrån att vi har ett Europa med medlemsstater som inte ser på det här på samma sätt som Sverige.
Jag hade kanske personligen haft en helt annan önskan om hur allt detta skulle sluta. Jag skulle personligen kunna lägga mer resurser på landsbygdsutveckling och på CAP över huvud taget om vi fört ett annat resonemang och hade lyckats få med oss andra nationer i Europa på ett annat resonemang kring CAP.
Men nu har vi inte det, och vi har varit överens i EU-nämnden och i kammaren här hur vi ska jobba med dessa frågor. Utifrån detta har Sveriges regering jobbat, och utifrån det får vi nu också fortsätta processen.
Jag konstaterade nyss i talarstolen att nu kommer vi också till den inhemska processen, där vi måste se hur vi prioriterar resurser på ett optimalt sätt och hur vi hittar programskrivningar som möjliggör att vi får ett landsbygdsprogram som ger största möjliga flexibilitet och utvecklingspotential för det lantbruks- och landsbygdsföretagande vi vill se.
Det handlar också om hur vi får resursförstärkningar på ett annat sätt till regioner i Sverige som finns i Norrland och även hemma hos mig på småländska höglandet som har de behoven. Här finns alltså mycket kvar att göra.
Jag tycker dock att vi har en större skiljaktighet i talarstolen än vad jag har upplevt att det har varit tidigare.