Herr talman! Yvonne Andersson får ha vilka undervisningsambitioner hon vill i förhållande till mig.
Men jag anser att det när det gäller Arbetslivsinstitutet inte är frågan om att förändra organisationen utan att ta bort den organisation som finns. Sedan hoppas ni att det ska ske någon sorts verksamhet och att detta tas upp på andra universitet och högskolor.
Vår bedömning är att detta inte kommer att ske med den kraft som arbetsmiljöfrågorna förtjänar med tanke på den vikt som de har i samhällsutvecklingen. Efter halvårsskiftet blir vi nu ett av två länder i Europa som inte har ett samlat statligt ansvar för detta. Det är Sverige och Portugal, och det är inte bra.
Jag tycker att den låga kvinnorepresentationen bland professorer och forskare är ett problem. Som parti tycker vi att det är ett problem. Det har gjorts för lite på denna punkt. Dina svar och uttalanden är allmänt hållna och icke konkreta. De angriper inte problemet och skapar inte förutsättningar för att göra något åt det.
Det är rätt att Högskoleverket pekar på att detta är ett problem och försöker sätta press på högskolorna. Men högerregeringen har ännu inte reagerat så att man bidrar till att sätta denna press på högskolor och universitet. Här gäller det att kraftsamla och att vara tydlig för att ta bort de hinder och de problem som finns. Här måste vi ta ut steglängden.
Vi har pekat på detta problem i våra motioner och förslag. Vi måste ta det på allvar och göra något åt det.
Forskning är generellt sett en långsiktig verksamhet. Här ges inga resultat över en natt. Just därför vill jag slutligen återkomma till Arbetslivsinstitutet. Personalen skriver att det från regeringens håll inte finns någon konkret handlingsplan för hur man ska lösa dessa problem i framtiden. Det är alltså en fråga som man ställer sig inom hela verksamheten i dag. Där är regeringen svaret skyldig.