Herr talman! Högskoleverket har tryckt och pekat på just det förhållandet att det är få kvinnliga forskare och professorer. Man har velat sätta press på högskolorna på den punkten.
Den borgerliga högerregeringen har inte följt upp frågan, och den har inte heller velat agera på den punkten. Jag frågar mig varför.
Jag inser att detta kanske inte löses över en natt. Det tar tid. Men man måste orka våga vara tydlig i målsättningen. Har ni som målsättning att vi ska öka antalet kvinnliga forskare och professorer? Det vore intressant att få reda på.
Jag tycker även att vändningen när det gäller Arbetslivsinstitutet är intressant. Ett motiv för att lägga ned och krossa denna institution är att den inte hanterar doktorander på det sätt som är önskvärt. Om regeringen anser att detta är ett stort problem så ska man gå in och lösa det problemet i stället för att ge sig in och lägga ned hela denna institution.
Det är också bakvänt att börja i den ändan att man lägger ned institutet och sedan efteråt börja utreda hur forskningen ska tas till vara. Nu springer man omkring och hoppas på att det ska uppstå projekt och att detta ska tas upp inom de övriga universiteten och högskolorna.
Om man ska göra stora förändringar så ska man förbereda en strategi. Man ska inte agera ad hoc under tiden som verkligheten utvecklas och förändras och i takt med att protesterna kommer.
Detta med Arbetslivsinstitutet är riktigt dåligt skött.
Bland de 250 forskare och 400 personal som jobbar inom verksamheten ställer man sig frågan om detta är en ideologiskt motiverad nedläggning. Är det motivet och inte en saklig bedömning av forskningen på arbetsmiljöområdet?