Fru talman! Då kommer vi till kärnan, Ragnwi
Marcelind. Och den diskussionen kan jag gärna ta fler
gånger i andra debatter. Men jag ska ändå passa på nu
under mina två minuter.
När vi säger att föräldrar ska ta ansvar för sina
barn, då menar vi att både mamman och pappan ska
ta ansvar för sina barn. Men såvitt jag förstår bygger
hela den kristdemokratiska politiken på att mamma
ska vara hemma och ta hand om sina barn. Vi accep-
terar inte en politik där kvinnor ska vara andra sortens
medborgare, dvs. att när de kommer till en arbetsplats
ska ingen kunna anställa dem eftersom man vet att de
ska vara hemma med barn hur många år som helst.
Vad vi socialdemokrater kämpar för, åtminstone de
yngre, är att föräldraledigheten ska delas lika mellan
föräldrarna.
Jag kan i min sista debatt säga, eftersom jag ska
lämna politiken och inte tar ansvar för resten som
sker, att man kan förlänga föräldraledigheten. Jag
tycker att barn ska vara hemma under sina första två
år om det är ekonomiskt möjligt. Sedan har jag inte
samma uppfattning som Kristdemokraterna, att för-
skolan skulle vara så farlig för barnen. Tvärtom är
den väldigt bra för barnen. Men barnen kanske inte
ska vara ett år utan två år gamla när de börjar där, om
det är ekonomiskt möjligt. Jag tycker också att föräld-
raskapet ska delas mellan mamman och pappan. Vi
kommer aldrig att acceptera att kvinnor ska vara
hemma och att männen är de som ska ut och jobba.
Föräldrar innebär inte att det är bara mamma som är
förälder, utan det är faktiskt både mamma och pappa.
Det sista jag skulle vilja säga gäller återigen SIS
ansvar. De ungdomar som döms till sluten vård får
också plats. Jag hävdar fortfarande att riksdagen inte
kan sitta och bestämma över hur många platser det
ska finnas. Det kan vi inte göra. Antalet platser beror
på behovet. Ett år kanske flera hundra behöver plats.
Ett annat år kanske det är 50 personer som behöver
plats. Vi kan inte sitta här och avgöra det, utan det
förtroendet får Statens institutionsstyrelse.