Herr talman! Våld och mobbning bland ungdomar
liksom det ökade användandet av alkohol och narko-
tika samt det ökande andelen självmord bland unga är
oroande signaler som vi vuxna, vi politiker, måste ta
på allvar.
Detta betänkande inleds med att utskottet i sitt
övervägande skriver att det är återkommande aktuella
frågor som även behandlats förra året. Utskottet av-
styrker reservationerna och hänvisar till pågående
utredningar och aviserade propositioner.
Det krävs handling. Det behövs kontinuerliga
uppföljningar av hur situationen ser ut och om myn-
digheterna kan leva upp till fattade beslut, och om
inte vad detta beror på. Det gjordes en genomgripan-
de översyn år 1994 av unga lagöverträdare och hand-
läggning av ungdomsmål. En uppföljning av detta år
1999 visade ett i huvudsak positivt resultat. Jag tror
att det har förändrats.
Hur ser det ut i verkligheten? Antalet häktade
ungdomar under 18 år har fördubblats under det se-
naste året. Då ska även uppmärksammas att det är i
undantagsfall som man häktar ungdomar under 18 år.
Det är överbeläggning på de hem Statens institutions-
styrelse driver. De unga får vänta på att avtjäna straf-
fet och få den rehabilitering som verkligen behövs.
Jag kan instämma i den fråga som Ragnwi Mar-
celind nyss ställde. Hur ser majoriteten på just den
situationen? Jag tycker att det är mycket bekym-
mersamt.
Det är svårigheter att hålla sexveckorsgränsen för
brott begångna av ungdomar. Socialtjänsten har i
många kommuner svårighet att hinna med vårdplaner.
Det är svårigheter att hitta lämpliga uppgifter för de
ungdomar som är dömda till samhällstjänst. Vi ser en
missbrukssituation. Vi kan också se att ungdomar allt
oftare har bristande respekt för beslutade lagar. Vi
kan se brottsoffrens rädsla. Det är en rädsla som
ibland leder till att man utrustar sig med hjälpmedel
som kan få katastrofala följder.
Vid hantering av unga lagöverträdare är det extra
angeläget att handla snabbt, tydligt och konsekvent
och att vad som är rätt och vad som är fel poängteras.
Familjens och andra vuxnas betydelse och ansvar
att föra över normbildningen till den kommande ge-
nerationen måste alla jobba med. Det gäller också att
arbeta med brottsförebyggande insatser på alla sätt.
Det är inte bara att säga att föräldrarna har ansvar.
Man måste också ge föräldrarna de reella möjlighe-
terna att ta ansvaret.
De föräldrar som behöver stöd måste få detta. Ett
exempel som jag såg bl.a. i Halmstad var att familjen,
föräldrarna, utrustades med stöd i hemmet för att
stärka sin position. Jag har sett exempel från Klippans
kommun där man arbetar med ungdomar med kon-
fliktlösning och samtal. Det har fungerat jättebra.
Jag var i förra veckan och lyssnade på bl.a. en ung
man som hade gått samtalsterapi. Han uttryckte sig så
här: Skolan kan inte ta över föräldrarnas uppgift, utan
man måste lösa det tillsammans. Föräldrarna måste få
tid att vara tillsammans med sina barn och just föra
samtal. Det finns många goda exempel. Men de be-
höver spridas för att få en förändring till stånd i hela
vårt land. Vi får aldrig glömma bort att vi vuxna
måste vara goda förebilder.
När det gäller frågan om neuropsykiatriska hinder
finns det en hänvisning till Psykansvarskommitténs.
Det är en liten grupp, men det är en grupp som ökar.
Det är de barn som är svåra att placera i vanlig skol-
klass, eftersom de stör blir aggressiva och mobbade.
Det finns faktiskt platser i vårt land där man kan
ta emot barn och behandla dem med sensomotorisk
träning och samverkan mellan sinnes- och rörelsener-
ver. Jag har själv lagt en motion om detta här i riks-
dagen. Det har nämligen visat sig att bristande
stresstålighet sammanfaller i samtliga testade fall med
dålig hörsel. Detta är rön från Kalmar län. Det gäller
att utreda den sensomotoriska mognadens betydelse
för barnens koncentration och inlärningsmetoder. Det
är ca 1 000 barn som har fått hjälp och som har haft
jätteproblem. De har flyttats flera gånger men inte
passat någonstans. När det då finns hjälp att få ska
man använda sig av den i vårt samhälle. Därför är jag
ganska förvånad när socialutskottet säger i sitt yttran-
de att man inte vill frångå principen att riksdagen ej
bör prioritera vissa sjukdomar framför andra. Kan
man förebygga psykiska störningar i tidig ålder är det
av jättestor vikt att man gör det.
Dimensioneringen av sluten ungdomsvård har
nästan sedan starten varit ett bekymmer. Det påver-
kas, som vi hörde från tidigare talare här, av ett annat
utskott. Jag tycker att det här är allvarligt. Antingen
krävs det ett bättre samarbete, eller så måste frågan
om var ansvaret ska ligga omprövas. Man kan inte
skylla på varandra.
Som det nu är finns det en diskussion även ute på
fältet om vem som ska betala: Ska kommunen placera
på LVU-hem, eller ska man låta det gå så att staten
får ta kostnaden via LSU? Det måste vara behovet
som styr?
Ett par ord om medling. Medling på frivillig bas
är viktig. Den ska inte användas som en påföljd. Så är
förslaget i betänkandet. Vi tyckte från Centerpartiet,
när vi fick försöket presenterat, att det skulle få fort-
sätta för det verkade bra. Man hade ju fått upp kom-
petensen i vissa kommuner. Men så blev det inte, det
har blivit ett uppehåll. Jag tycker att det ska få fort-
sätta, även om det tar tid att bygga upp kompetensen
igen. Alla initiativ till samtal mellan parter behöver
tas till vara för att ge föräldrar en möjlighet till efter-
tanke och reflektering över brottet och för att ge
brottsoffret upprättelse samtidigt som man får bear-
beta sina upplevelser. Jag hoppas verkligen att kom-
munerna inser detta och använder sig av möjligheten
att ta del av bidrag och använder sig av både medling
och familjerådslag, för samtalet är viktigt.
Herr talman! Jag står bakom alla Centerpartiets
reservationer och särskilda yttrande, men för tids
vinning yrkar jag bifall endast till reservation 2.