Herr talman! Jag tror att vi får ursäkta Fredrick Federley lite när han talar om att upprätthålla maktpositioner. Han vet ju hur sådant går till. Han är ju den som har övergivit grundläggande principer som han tidigare högtidlighöll för att få ingå i den majoritet som vi nu har och som styr det här landet.
Att gå från att förespråka fri invandring dagen före valet till att nu vara dess främste angripare, till och med asylrättens främste angripare, eller en av de främsta, är en lång resa. Vidare är det en lång resa att dagen före valet kräva amnesti för dem som är gömda i Sverige till att dagen efter valet kalla detta krav för koko. Det är inte vokabulären jag ifrågasätter, utan principerna för dess förändrande för att få ingå i majoriteten. Om Fredrick Federley malt i kvarnen eller om han malts i den vet jag inte. Uppenbart är dock att han övergivit grundläggande principer som han tidigare stod för just för att få ingå i en majoritet. Den resan får han gärna göra, men det är bra om han kan vara ärlig när han beskriver hur utvecklingen gått till.
Jag ska avstå från de mest uppenbara provokationerna i frågeställningarna och i stället ställa två konkreta frågor. Är Fredrick Federley nöjd med det som görs när det gäller att förbättra situationen i Grekland och andra Medelhavsländer för personer som återsänds dit enligt Dublinförordningen, eller har Fredrick Federley några tvivel om att det är en riktig väg att gå?
Den andra frågan gäller anhöriginvandring. Ska jag uppfatta det så att även Fredrick Federley är beredd att göra inskränkningar i rätten för familjer att återförenas i Sverige när en av föräldrarna fått tillstånd att stanna här? I vilken utsträckning är det i så fall en rimlig mänsklig och liberal hållning att inta att familjer ska hållas splittrade för att en av föräldrarna diskrimineras på arbets- eller bostadsmarknaden?