Fru talman! Jag antar på stående fot erbjudandet
från ministern att börja om från början och börja i rätt
ända, nämligen med just det jag beskrev, att klargöra
förhållandena och utnyttja marken på rätt sätt. Sedan
fastställer man den lagstiftning som behövs. Att göra
det lätta verkar kanske ibland ganska enkelt, men så
är det oftast.
Vi vet i dag att det pågår förhandlingar vid sidan
av hela det utredningsväsende som existerar. Det är
SSR och skogsbrukarna som håller på att jobba sig
samman just med den metod som jag beskriver. Det
är där som jag ser möjligheterna till långsiktiga, var-
aktiga lösningar. Ingen annanstans. Det är i praktiken
där ute där renskötaren stöter på skogsbrukaren som
problemet måste lösas. Man kan konstruera paragra-
fer i det oändliga från skrivbordet. Men förstår man
inte verkligheten kommer de där paragraferna lika bra
att kunna förpassas till papperskorgen. Det är där ute
det måste börja.
Man håller på och förhandlar. Det är därför det är
så oerhört viktigt att ministern anger tonen. Det kan
vara så att säger man för mycket från regeringens sida
kommer de här förhandlingarna att falla ihop. Då står
man på ruta ett. Ingenstans har man kommit och ing-
enting har man vunnit. Det vore önskvärt om minis-
tern kunde ge ett enda litet klartecken för att hon inte
är beredd till rättighetsförskjutningar. Se till att de här
näringarna kan åstadkomma en lösning på bästa sätt
innan man förändrar lagstiftningen!