Fru talman! Jag tycker att det är riktigt att man
gör en del klarlägganden och förtydliganden i en svår
fråga där man lätt lurar både varandra och andra
människor. Är det detta Ola Sundell syftar till är det
naturligtvis bra. Han nämner rättssäkerhet. Han tyck-
er att det är rimligt att man som markägare ska veta
om man äger marken och har rätt till den. Jag tycker
att det är rimligt att man som same och renägare ska
veta om man har betesrätt på marker av urminnes
hävd så att man kan känna en trygghet för att näring-
en ska leva vidare. Det är en rättighet som även sa-
merna har.
Markäganderätten ska inte på något sätt förringa
renskötselrätten och betesrätten. Som jag ser det har
den samma värde, samma styrka. Det var för övrigt
redan 1886 som man fastslog i riksdagen - och frågan
är ju om riksdagens ord gäller - att betesrätten är
precis som ett servitut. Har jag en brunn och har ser-
vitut eller en väg och har servitut kan det genom
äganderätten inte på något sätt hävdas att man inte
har rätt till sin väg och sin brunn. Likadant är det
självklart med renskötselrätten och betesrätten.
Sedan vill jag också säga med den begränsade tid
vi har till det här stora och svåra området att när det
gäller rättighetsförskjutningar handlar det väldigt
mycket om att fundera på vad det är som egentligen
redan gäller. Vad gäller redan? På något sätt måste
man förtydliga och klarlägga det. Att då kalla det för
en plikt, samrådsplikt, i stället för något som är fri-
villigt och som vi vet inte har fungerat kan väl inte
vara en förskjutning i rättshänseende?
En utökad samrådsplikt från båda parter har ing-
enting med rättsförskjutning att göra. Det är det här vi
måste få klart för oss, att det är lite begreppsförvirring
och att man överdriver de här farhågorna. Det är
egentligen ganska självklart och enkelt om vi pratar
om ömsesidig hänsyn.