Fru talman! I det längsta försökte jag undvika att begära replik för att det skulle kännas att vi var överens. Men sedan kom brasklappen på slutet där det på Malin lät som att det liksom var på rent trots som vi bestämde oss för att reservera oss. Jag gillar inte falsk historiebeskrivning.
I betänkandet har framför allt Vänstern och Miljöpartiet enormt många yrkanden. På en massa ställen svarar ni att de nog kommer att tillgodoses. Men i en fråga har vi tyckt att det är viktigt att gemensamt sätta ned foten. I våra motionsyrkanden är det en ganska öppen skrivning. När mitträckesvägar anläggs ska man beakta förutsättningar att ta sig fram på annat sätt än med bil. Det gäller till exempel cyklisterna som annars trängs bort.
Vi säger att man ska undersöka förutsättningarna för att anlägga parallellvägar. Om ni tycker att det är en så korkad formulering hade ni haft alla möjligheter att lyfta fram den och säga: Just den formuleringen kan vi inte gå med på, men vi kan tänka oss en mer öppen skrivning. Vem vet? Kanske hade ni lyckats med det. Men faktum är att ni efter fem, sex, sju minuters ajournering kom fram till att det av någon anledning - politisk misstänker jag - inte var bra att komma överens här. Det var ni som inte ville komma överens. Vi visade stor beredvillighet att komma fram till en gemensam ståndpunkt.
När det gäller nästa betänkande som vi ska prata om här i dag har ni ett förslag om ett tillkännagivande. I så fall slås öppna dörrar in även där, kan man säga. Där har ni gjort en annan bedömning. Ni hade alla förutsättningar att sätta ned foten och att visa på enighet. Skulden i det avseendet kan inte läggas på oppositionen. Vi gjorde i princip allt vi kunde för att kunna komma överens. Men ni hittade det lilla halmstrå som gjorde att ni kunde avvisa det vi föreslagit. Det tycker jag är trist.