Herr talman! När vi 2006 tog över regeringsmakten tog det mellan sju och åtta år för genomsnittsinvandraren att få sitt första jobb. För männen var det fem år och för kvinnorna tio år. Den statistiken kan man inte komma ifrån.
Under den här tiden - jag var med när rapporten om utanförskapets karta togs fram - har 37 områden försvunnit. Däremot har det tillkommit ytterligare 36 områden. När det gäller siffrorna går man alltid tillbaka två år. Siffrorna nu är inte för 2013 eller 2014 - det säger jag för kännedom, så att du ska veta det - utan de siffror som presenteras är från 2012, för man går alltid tillbaka två år. Det är först 2016 som det kommer en redovisning för tiden 2012-2014.
Områdena har minskat i antal, och gapet har minskat jättemycket, vilket är väldigt viktigt. Det är tack vare Alliansens åtgärder som vi har bromsat den utveckling som har varit under många år. Vi har lämnat perspektivet omhändertagande och gått till perspektivet arbete, som är det som gäller. Det är därför vi säger att man ska tacka ja för att man ska bli eftertraktad.
Jag har under mina integrationsresor, som jag kallar det, träffat många som har frågat: Varför har ingen ställt krav på mig? För mitt eget bästa skulle det ha varit bra om jag skulle ha startat med att arbeta.
Vi har inte omyndigförklarat folk. I stället har vi tagit hand om dem. För dem som har varit utbildade har vi utnyttjat deras resurser. För dem som inte har varit utbildade har vi validerat deras yrken. I dag är vi på rätt väg.
Jag tycker inte att kritiken är befogad - tvärtom. Vi har planat ut antalet utanförskapsområden, tack vare Folkpartiets och Alliansens åtgärder.