Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4.
Vi diskuterar alltså arbetsmarknadsutskottets betänkande 9 som tar upp ett brett spektrum av integrationspolitiska frågor. Några av förslagen i betänkandet tycker vi sverigedemokrater är bra.
Vi stöder regeringens förslag om att det inte längre ska vara möjligt för nyanlända med etableringsinsatser att avvisa ett arbete utan godtagbara skäl. Vi tycker att det är glädjande att det nu finns en majoritet i utskottet för förslaget om att utöka målgruppen för samhällsorientering, och vi välkomnar att regeringen sent omsider har insett att sfi-bonusen var ett feltänk och ett slöseri med skattebetalarnas pengar.
Några ytterligare kostnadsdrivande finjusteringar av integrationspolitiken är vi dock inte beredda att gå med på i det här läget. Sverigedemokraternas uppfattning är att den svenska integrationspolitiska modellen med avancerad social ingenjörskonst som svar på djupgående strukturella problem har nått vägs ände. Vi tycker det är dags att stanna upp och förutsättningslöst ompröva och utvärdera större delen av den hittillsvarande integrationspolitiken. Vi är högst tveksamma till om kostnaden står i rimlig proportion till nyttan.
Vi ser framför allt fyra huvudsakliga problem med den nuvarande integrationspolitiken:
För det första: Den bygger på särlösningar och är diskriminerande mot infödda svenskar och i viss mån även mot invandrare som har vistats här en längre tid. Genom den uppsjö av modeller för kvotering och positiv särbehandling som nu ryms inom det integrationspolitiska området menar vi att likabehandlingsprincipen åsidosätts i alltför hög grad.
För det andra: Den nuvarande integrationspolitiken är kränkande mot invandrare genom att den sänder ut signalen att alla invandrare är någon sorts hjälpbehövande biståndsprojekt som inte kan klara sig utan särskilda gräddfiler och riktade stödåtgärder. Självklart ska invandrare få samma stöd och hjälp som övriga invånare i det här landet om de är i behov av det. Men varför skulle man i allmänhet behöva en massa extrastöd utöver att man som nyanländ får hjälp med grundläggande samhällsorientering, validering och språkträning?
För det tredje: Den nuvarande integrationspolitiken är extremt kostsam. Bara sedan 2006 har statens utgifter på integrationsområdet tredubblats. Skulle man lägga till även kommunernas och landstingens kostnader når man upp i smått astronomiska summor. Dessa medel hade i stället kunnat användas till att utveckla välfärden, förbättra företagsklimatet, skapa fler utbildningsplatser och fler jobb som hade kommit alla invånare till del, svenskfödda såväl som invandrade. En del av dessa pengar hade också kunnat användas till att rädda livet på några av världens allra mest utsatta flyktingar, de som inte har något annat val än att bli kvar i krisområdenas närhet.
Senast i går kom ännu ett rop på hjälp från UNHCR. Pengarna är slut. Människor måste avvisas från flyktingläger. Man har inte ens råd med mat och mediciner till de mest nödställda.
För det fjärde: Måluppfyllelsen är obefintlig. Sverige har den mest omfattande och mest generösa integrationspolitiska lagstiftningen i världen. Svenskarna är enligt World Values Survey världens mest toleranta folk. Som jag nyss nämnde har statens utgifter på integrationsområdet tredubblats sedan 2006. Trots detta uteblir resultaten. Trots detta har Sverige ett av de största sysselsättningsgapen och ett av de största kunskapsgapen mellan infödda och invandrade i den industrialiserade världen. Trots detta brinner våra förorter.
Som nämndes tidigare här i debatten lanserade tankesmedjan Den Nya Välfärden nyligen en rapport skriven av Mauricio Rojas, Folkpartiets före detta integrationspolitiske talesperson, och Tino Sanandaji, doktor i nationalekonomi.
Rapporten var en uppföljning av Folkpartiets rapport
Utanförskapets karta
, som Rojas var med och tog fram. Där gick man till frontalangrepp mot Socialdemokraterna på grund av det växande utanförskapet och den negativa utvecklingen på det integrationspolitiska området. Om bara den socialdemokratiska integrationspolitiken byttes ut mot en liberal integrationspolitik skulle allt lösa sig med integrationen, lovade man.
Den nya rapporten visar dock att den negativa utvecklingen har fortsatt även under den borgerliga regeringen. Antalet utanförskapsområden har ökat, antalet personer och andelen av befolkningen som bor i utanförskapsområden har också ökat, arbetslösheten i dessa områden har fortsatt att växa och skolresultaten har fortsatt att sjunka.
Borgerlighetens extremt kostsamma integrationspolitiska satsning har alltså misslyckats på samma sätt som Blommanpengarna, storstadssatsningen med flera ambitiösa och kostsamma projekt tidigare har misslyckats.
Utanförskapet beror till största delen på djupgående strukturella problem kopplade till karaktären och omfattning på Sveriges invandring. Några substantiella förbättringar kommer inte att ske så länge invandringspolitiken inte läggs om.
Jag är övertygad om att majoriteten av alla invandrare som kommer till Sverige är bra och hyggliga människor. Och jag är medveten om att många enskilda invandrare har gjort storartade insatser för att bidra till tillväxt och välfärd i det här landet. Massinvandringspolitiken i sin helhet, så som den är utformad, i kombination med den mångkulturalistiska doktrinen och i kombination med att det skapas för få nya arbetstillfällen i det här landet sliter isär Sverige ekonomiskt, socialt, kulturellt och politiskt. Den som på allvar tror att lite mer av finjusteringar och finurlig social ingenjörskonst kommer att rädda situationen kan lika väl försöka sig på att bärga Titanic med en optimistjolle.
Avslutningsvis, herr talman, skulle jag vilja läsa upp några citat av Assar Lindbeck, ofta kallad den svenska nationalekonomins nestor, av Lars Danielsson, statssekreterare och ambassadör samt av Ken Ring, gangsterrappare från Hässelby.
"Svensk arbetsmarknad är inte särskilt väl anpassad till den typ av invandring som vi har i dag med lågutbildade från utomeuropeiska länder. Det är på tiden att vi får en sansad diskussion om de frågorna. Ett rikt land som Sverige med nio miljoner invånare i en värld med många miljarder fattiga kan omöjligen ha fri invandring. Vi måste ha en restriktiv invandring. Och den måste vara väldigt restriktiv om man ska skydda löner och välfärdssystemen."
"Alla politiska partier i Sverige har varit överens om att vi ska ha en mycket liberal asyl- och migrationslagstiftning. Där skiljer vi oss från i stort sett alla andra medlemsstater i Europa. Effekten blir då att dom andra ser oss som lite tokiga extremister."
"Man borde kanske minska invandringen, man kanske borde sänka den lite så att vi faktiskt kan ta hand om dem som redan är här."