Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 10 som vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
När vi diskuterar betänkandet
Insatser för vissa nyanlända invandrares etablering m.m.
går det att skönja två olika positioner. Den ena handlar om på vilket sätt vi ska göra för att Sverige ska bli ett sammanhållet land där bostadsorten eller gatan inte är så viktig. Det viktiga är inte var man är född utan vilka förutsättningar man har för att kunna tillgodogöra sig de insatser och den värdegrund som finns i skolan och kunna utvecklas på många olika sätt. Vi är olika som människor. För Miljöpartiet innebär dessa olikheter en styrka i samhället.
Vi har ett antal reservationer, och jag kommer att gå igenom några av dem. En av dem, reservation nr 9, handlar om urbant utvecklingsarbete. Där tar vi upp frågan om våra förorter och miljonprogramsområden. Jag har rest runt i ett femtiotal av dessa områden; Folkpartiet kallar dem utanförskapsområden. Jag har besökt områdena, träffat människor som bor där och haft överläggningar med företrädare för de kommunala bostadsbolagen. I vissa av orterna är Miljöpartiet i majoritet endera med S och V eller med någon eller några av allianspartierna, och vi ser att förutsättningarna är mycket olika.
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en av de förutsättningar som skapat möjligheter att göra ett sammanhållet Sverige ännu bättre. Sverige ser inte ut som det gjorde för 50 år sedan. Mycket har hänt. Bland annat har min pappa och mamma kommit hit, och när jag var ett år gammal blev jag en del av det här landets befolkningsunderlag.
När vi tittar på de senaste 45-50 åren ser vi att vissa områden har fått ett befolkningsunderlag som i dag kan betecknas som mångkulturellt. Det är områden som Rinkeby, Tensta, Bergsjön, Hammarkullen och Rosengård, men också områden på mindre orter, som Kantarellen i Vetlanda, Kronoparken i Karlstad och Kronogården i Trollhättan. Det här är områden som kännetecknas av en relativt hög arbetslöshet och av en relativt hög andel medborgare med låg ålder. Det är också områden som det oftast talas om i problemtermer. Men vi vet att det även finns en enorm potential, och när denna potential gifter sig med de insatser som är adekvata för områdena händer det fantastiska saker. Oftast får vi inte höra talas om det. När händelser eskalerar och blir till våldsbrott blir det förstasidesstoff i kvällstidningarna, men när bra saker händer är det sällan som vi bjuds in eller medierna skriver om detta.
I vår partimotion 2013/14:C419 tar vi upp flera olika insatser som kommer att kunna leda utvecklingen åt ett håll som vi väldigt gärna önskar. Det handlar bland annat om sociala investeringsfonder och möjligheten för ideella organisationer att vara en positiv del av en upprustning. Det handlar om bostadsområden som behöver upprustning sedan ett antal år tillbaka men där det kommunala bostadsbolaget, oftast majoritetsägare av hyresrätterna i kommunen, har väldigt svårt att restaurera och renovera utan att höja hyran alltför mycket. Det är fråga om renovering och restaurering som man är i stort behov av och som kan göras på ett klimatsmart sätt.
Anledningen till att vi tar upp detta och att det ingår i betänkandet är att många nyanlända invandrare väljer att bosätta sig i dessa miljonprogramsområden. En kan tycka att det här är ett stort problem och försöka hitta skäl till att människor väljer att bosätta sig i ett område där det redan finns andra med liknande bakgrund. Men jag tror att de flesta som har någon form av förnuftigt tänkande förstår att det här är ett naturligt beteendemönster. Människor som flyttar till ett nytt land vill ha en viss känsla av trygghet, och det hoppas och tror man att man kan finna bland likasinnade, oavsett om det gäller kulturell bakgrund, religiös bakgrund eller för den delen landstillhörighet.
Samtidigt vet vi att områden som har vissa sociala utmaningar inte är så enkla att hjälpa med tanke på antalet människor som befinner sig i området och har liknande utmaningar. Skolorna behöver extra stöd. Vi vet att man i vissa kommuner har försökt tillgodose detta, medan man i andra kommuner blundar och hoppas. Men det är också ett ansvar för oss politiker som bor och verkar i dessa områden att vara en del av lokalsamhället. Jag var med och firade nationaldagen i Rinkeby den 6 juni. Tyvärr är det alltför ofta så att politiker hittar till dessa områden bara när det firas. Det är få politiker som bor i dessa områden. Man har sällan någon direkt relation till dem. Man bara hör och läser om dem, vilket sällan är en bra grund för väl avvägda beslut. En del av dessa beslut hanteras på kommunal nivå, men vi som rikspolitiker har också ett ansvar att diskutera med våra partivänner och berätta om hur vi ser på tillståndet.
Den andra fråga som jag skulle vilja ta upp, herr talman, handlar om invandrade kvinnors situation på arbetsmarknaden. Jag hoppas att vi kommer att hitta en majoritet i riksdagen för vår reservation när vi voterar i morgon.
I den globaliserade värld vi lever i har invandrade kvinnor till följd av sina kunskaper och erfarenheter en möjlighet att medverka till en fördjupad internationell förståelse, särskilt i lokalsamhället. Invandrade kvinnor kommer inte till ett nytt land som oskrivna blad, vilket man i debatten ibland verkar tycka. Det är alltför ofta - och det är lika sorgligt varje gång - som det sägs: Nu ska vi hjälpa dessa kvinnor!
Vi har problem med ett faktum som trots mer än 60 år av efterkrigsinvandring fortfarande tycks komma i skymundan i det offentliga samtalet. Det är att invandrare inte bara är invandrare utan faktiskt också kvinnor och män. Oftast har vi en bild av hur vi ska "hjälpa" invandrarna. Då blir det oftast problem också med själva åtgärden. Om vi tittar på hur de olika åtgärderna har fungerat, eller snarare inte har fungerat, ser vi att det kan finnas en viss historisk förklaring till denna könsblindhet i och med att det faktiskt var män som uttryckligen efterfrågades som arbetskraft.
Jag berättade att min pappa kom hit på 60-talet. Han var en av dem som hade hört att det behövdes arbetskraft i Sverige - egentligen i Västeuropa, men det var här han hamnade. Det var oftast män som gjorde sig åbäket att förflytta sig över halva Europa för att komma hit. De kom från Grekland, från Jugoslavien, från Italien och också från Turkiet, mitt forna hemland. Men även kvinnor fanns med bland de första. På 50-talet behövdes det människor inom textilindustrin och möjligtvis som hembiträden. Där ser vi att kvinnorna fyllde upp en kvot. De lägst värderade och mest slitsamma jobben inom industrin blev ett område som dessa invandrade kvinnor hamnade i. Städning blev deras främsta lott.
Vi kan se på dagens sjukskrivningssiffror efter åtta år med den alliansregering som skulle utrota förtidspensioneringarna, vilket har inneburit att många kvinnor lever i en limbo. De vet varken in eller ut. Kanske har de jobbat och slitit ut sig i förtid. Vi vet att det inom den här gruppen invandrade kvinnor är en högre belastning när det gäller dubbelarbete.
I själva verket är det, trots tunga och förslitande arbeten, ett historiskt misstag att se dessa kvinnor som offer och inte som de kämpande och arbetande kvinnor de faktiskt har varit. Min mor är en av dessa, men vi har tiotusentals invandrade kvinnor som förtjänar upprättelse. Vi får inte se dem som gnälliga kvinnor som inte förstår att arbetslinjen även borde gälla dem.
Herr talman! Jag vill tacka för möjligheten att framföra detta. Det här kommer antagligen att vara min sista debatt i riksdagen. Jag önskar allihop en trevlig sommar!
(Applåder)