Herr talman! För en tid sedan skrev jag en fråga
till Pierre Schori angående algeriers möjligheter att få
stanna i Sverige. Då fick jag till svar att man kan
sända tillbaka en flykting dit, för den flyktingen
kommer kanske inte att träffas av den besinningslösa
terrorn.
De som varit utomlands är faktiskt ännu mera i
riskzonen än de som bor där, även om den terror som
finns där slår blint, såvitt vi kan se.
Utbytet mellan länder skall vi ha. Den uppfatt-
ningen delar jag alltså. Men det skall inte bara ske på
myndighetsnivå. Man måste också låta vanliga männi-
skor få träffas och tala med varandra. I första hand
gäller det då de som har släktingar i Sverige.
Det är nästan som ett mantra. På s. 2 i det skriftli-
ga svaret står det: "Samtidigt är det av invandrarpoli-
tiska skäl nödvändigt, och jag tänker då på den ord-
ning med en reglerad invandring som vi har i Sverige,
att upprätthålla krav på visering i förhållande till ett
stort antal stater." Ja, det är snart fråga om 130 stater.
Det har varit något färre men i och med Schengen och
Amsterdamfördraget blir det ungefär 130 stater. Det
är i stort sett alla länder som det har kommit flykting-
ar från. Visum behövs ju inte när det gäller Nordens
länder, EU-länderna och kanske USA, eller sådana
länder som inte "producerar" - ett fruktansvärt ord -
flyktingar. Jag ifrågasätter det som man här använder.
Jag avser då både viseringspolitiken, som är så hård,
och återsändandet av flyktingar till ett land där sådan
här terror pågår.