Fru talman! Det finns uppenbarligen fortfarande
de som tycker att staten i praktiken borde abdikera
från sitt ansvar nu när det finns allt flera kommersiella
radio- och TV-kanaler. Public service-verksamheten
borde monteras ned och reduceras till ett litet finrum.
Men det är väldigt få som tycker så, och det tycker jag
är det positiva med det arbete som har föregått denna
debatt i kultur- och konstitutionsutskotten, och som
dessutom har präglat denna debatt. Det är inte skyt-
tegravarna som präglar denna debatt, utan det är enig-
heten. Det tycker jag är alldeles utmärkt.
Någon har sagt att om det inte redan fanns public
service-radio och public service-TV, skulle vi få lova
att uppfinna den nu, för att slå vakt om det som mark-
naden icke kan garantera och som den gång på gång
bevisar att den inte klarar, nämligen tillgänglighet,
mångfald och kvalitet.
Jag är väldigt glad över att det har varit möjligt att
uppnå en tillräcklig politisk enighet om de villkor som
skall gälla för radion och televisionen under de när-
maste fem åren. De beslut som riksdagen skall fatta i
morgon kommer, menar jag, att innebära att public
service-företagen står väl rustade inför framtiden på
medieområdet. Det är ett medielandskap som hela
tiden förändras.
Vad det handlar om är att programföretagens kul-
turansvar skall förstärkas och att samarbetet med
kulturinstitutionerna skall öka. Det handlar om att
nyhetsförmedling och samhällsbevakning i något
högre grad än i dag skall utgå från olika perspektiv
och inte vara alltför Stockholmscentrerade. Det
handlar om att andelen allmänproduktion som produ-
ceras utanför Stockholm successivt skall öka, i första
hand genom anlitande av fristående producenter och
utomståendes medverkan. Det mångkulturella samhäl-
let skall självfallet speglas på olika sätt. Dessutom
skall public service-företagen fortfarande vara fria
från reklam och därmed kunna bestämma sin pro-
gramprofil utan kommersiella hänsyn.
Gunnar Hökmark har hittat ett citat i en intern
tidning, där jag skall ha sagt att möjligheten till styr-
ning är det avgörande för det politiska intresset för
marksänd digital TV. Ja visst är det så! Det finns en
uppgörelse mellan socialdemokrater, folkpartister och
centerpartister om att försöka, om det är möjligt, satsa
på detta stora projekt. Vi ser det som ett politiskt
projekt - ett tillfälle att för en gångs skull inte komma
springande som allmänintressets försvarare i efter-
hand, när marknaden redan har bundit fast oss. Den
styrning det handlar om är det vi har pratat om i dag.
Det handlar om att ha vissa kulturpolitiska ambitio-
ner, visserligen i form av väldigt lösa riktlinjer, men
ändå. Det handlar om att svensk lagstiftning i så hög
grad som möjligt skall efterlevas av dem som utsän-
der television i Sverige. I dag kan vi inte kräva det av
de bekvämlighetsflaggade TV-stationer som använder
satellittekniken, och det kommer vi sannolikt inte att
kunna göra om det blir satelliterna och icke marknätet
som får bestämma.
Det handlar om att försöka hävda ett visst mått av
barn- och ungdomsproduktion. Det handlar om att så
gott som alla hushåll skall omfattas av TV-
utsändningarna. Det handlar också om att ge en större
möjlighet än i dag att via ett digitalt marknät se till att
det finns lokala och regionala sändningar.
Detta kallar Hökmark för något fult. Han vill ska-
pa bilden av att det handlar om klåfingriga, otäcka
monopolister som dessutom ägnar sig åt att drömma
om stolpar. Så vill han framkalla bilden av det omo-
derna projektet. Det handlar inte om det. Gammalt
står inte mot nytt. Hökmark vill utnämna sig själv till
en som står för det nya. Det handlar om den eviga
konflikten mellan marknad och demokrati, mellan
mångfald och likriktning. Det handlar också om att
föreslå och stå för ett lagom alternativ eller ett ex-
tremt alternativ. Jag står för det som är lagom och
Hökmark för det som är extremt.
Det paradoxala är att Hökmark, när han har uttalat
denna kraftfulla kritik, genast kastar sig in i en dis-
kussion om att vi borde ha ägnat oss åt en hårdare
politisk styrning av det avtal med Sveriges Radio och
Sveriges Television som vi nu diskuterar. Han är inte
nöjd med att utskottet inte har använt möjligheterna
att hävda de kulturpolitiska intressena hårdare än vad
man faktiskt har gjort.
Det handlar uppenbarligen om någon form av per-
sonlighetsklyvning.
Det har även gjorts andra inlägg i den här debat-
ten. Charlotta L Bjälkebring från Vänsterpartiet und-
rade över de pengar som finns på rundradiokontot.
Hon efterlyste klara besked om att detta är pengar
som skall användas för teknikutvecklingen inom pub-
lic service-företaget. Jag kan bl.a. hänvisa till ett
pressmeddelande som skickades ut för cirka ett år
sedan. Där klargjordes detta mycket tydligt. Bakom
detta pressmeddelande stod Socialdemokraterna och
Miljöpartiet. Också i en rad andra sammanhang har
detta klargjorts mycket tydligt. Det handlar om att
public service-företaget icke skall stå renrakat på
pengar när den snabba utvecklingen kräver investe-
ringar. Det skall finnas resurser på rundradiokontot.
Även om det är en överloppsgärning vill jag slå
fast att vi inte skall ägna oss åt klåfingrighet i denna
kammare när det gäller public service-verksamheten.
Vi skall se till att public service-företaget har mycket
bra möjligheter att växa, utvecklas och vara ett starkt
alternativ till de kommersiella kanalerna, som kom-
mer att bli fler. Detta gör vi inte genom att skriva en
professionell organisation och professionella yrkes-
utövare på näsan exakt vad de skall göra. Det tror jag
dessutom vore direkt kontraproduktivt, om man är
public service-företagets försvarare. Det kommer
nämligen alltid att finnas sådana som Gunnar Hök-
mark som vill misstänkliggöra public service-
företaget och kalla det för statsradio och statstelevi-
sion. Därför är det oerhört viktigt att vi som sysslar
med mediepolitik icke ger honom argumenten. Vi
skall inte peta. Vi skall inte träda public service-
företaget för nära när det gäller programinnehållet.
Det gör vi inte i de förslag som vi diskuterar i dag.
Men vi skall vara vaksamma på problemet. Här finns
människor som är duktiga på nyhetsvärdering och på
att producera program av diverse slag. Jag vill, för att
svara på Ewa Larssons fråga, säga att de försöker
hävda en bild av kvinnan som är ganska väl balanse-
rad.
Som sagt: Vi skall inte ägna oss åt någon klåfing-
righet. Men att public service-företaget har utveck-
lingsmöjligheter och med stort självförtroende kan
konkurrera med de kommersiella kanalerna är garan-
tin för att det kommer att fortsätta att leva ett gott liv.
Tack!