Herr talman! Debatten kring detta betänkande
handlar egentligen om tre mycket fundamentala och
viktiga saker när vi diskuterar den framtida radion och
televisionen i Sverige.
Den första frågan handlar om att avvärja de olika
försök till en ökad statlig kontroll över fria medier
och framför allt radio och television som är så tydliga
och uppenbara från socialdemokraternas och rege-
ringens sida. Vi ser det tydligt i det här betänkandet,
där olika förslag om granskning och uppföljning har
vuxit fram som ett sätt för statsmakten att följa upp
och kontrollera innehåll och verksamhet i public ser-
vice-företagen. Vi ser det i form av att man har
mycket bestämda uppfattningar om hur verksamheten
skall organiseras för att uppfylla olika typer av poli-
tiska krav på sändningarna.
Vi ser det också i debatten kring den digitala
marktelevisionen, det projekt som bygger på att man
med hjälp av stolpar runt om i landet skall använda
sig av en teknik för att uppnå digitala sändningar som
kostar mer för sändare och mottagare men som fram-
för allt handlar om att minska antalet möjliga frekven-
ser och kanaler. I en intervju för interntidningen för
Sveriges television, Vipåtv, säger också den nuvaran-
de kulturministern rakt ut att syftet är en ökad statlig
kontroll. Jag citerar ur tidningen:
"Möjligheten till styrning är det helt avgörande
argumentet för digital mark-TV satsning, sa hon."
Detta är remarkabelt. Det är en mycket tydlig re-
dovisning av det som vi i olika sammanhang har kriti-
serat regeringen för och som regeringen har försökt
fly undan från. Här har Ulvskog själv klargjort att det
handlar om att genom olika politiska medel försöka få
till stånd en ökad statlig kontroll över TV-sändningar
i Sverige. Det är så pass remarkabelt att jag förutsätter
att Ulvskog här klargör vad hon menar och att hon
också klargör syftet med alla andra olika aktiviteter
för att öka kontrollen - aktiviteter som ytterst riktar
sig mot programföretagens redaktionella självständig-
het. Jag kan gärna säga att jag också är förvånad över
hur tysta programföretagen har varit när det gäller att
slå vakt om den egna självständigheten, när statsmak-
ten nu så uppenbart försöker skjuta fram sina positio-
ner för en ökad statlig kontroll.
Fru talman! Det är den ena frågan som denna de-
batt och detta betänkande handlar om: socialdemokra-
ternas och statsmaktens försök att öka den statliga
kontrollen över radio och television.
Den andra frågan, som är av betydande vikt i vårt
samhälle, inte minst i den tid vi lever i, är den fantas-
tiska möjlighet till förnyelse av svenskt kulturliv, av
resurser och av förmåga till vitalitet som en utvecklad
roll för public service-televisionen och public service-
radion skulle kunna ge. Det är, fru talman, rätt bety-
dande medel som vi anslår till public service-
televisionen och public service-radion. Det är belopp
som är större än vad kulturutskottet i övrigt anvisar
till kultursektorn. Men det är också belopp som skulle
kunna användas inom ramen för en fristående obero-
ende verksamhet för att tillföra det svenska samhället
mycket mer av kulturellt skapande i alla delar av
landet, mycket mer av tillgänglighet inför det kulturel-
la skapande som i dag redan finns, många fler möjlig-
heter för unga kulturskapare av olika slag att komma
till tals och mycket mer resurser för produktion.
Vi moderater anvisar i vårt förslag till hur man
skall gå till väga hur public service-televisionen och
public service-radion just i den här bemärkelsen
skulle kunna utvecklas. Det är rätt fascinerande att de
möjligheter som kulturutskottet faktiskt disponerar
över inte används för att göra en vitalisering av
svenskt kulturliv. För dramatiker, författare, skådespe-
lare, för hela den svenska kultursektorn finns här en
möjlighet att genom koncentration och prioritet ge det
svenska kulturlivet ett lyft i 90-talet.
Jag skulle vilja påstå att det dessutom är enormt
viktigt att vi i denna brytningstid gör det. I hela det
internationella mediesamhället, som har så mycket att
ge, är det samtidigt viktigt att slå vakt om de förut-
sättningar som svensk kultur, det svenska språket och
det svenska kultursamhället skulle kunna ha, men som
majoriteten faktiskt avvisar. Det beror på, fru talman,
den tredje av de frågor som detta betänkande och
denna debatt handlar om, nämligen vilken roll som
public service-televisionen skall ha i ett samhälle med
fria medier.
Den frågan borde rimligtvis få ett annat svar än för
fyra fem år sedan, då vi inte hade fria etermedier. Det
är en oerhört radikal förändring som har skett i hela
den svenska mediemiljön inom loppet av fyra fem år.
När vi i kammaren för fyra fem år sedan debatterade
radio- och TV-frågor agerade de som var för fri eta-
blering, valfrihet och mångfald i etern, för fria och
oberoende radio- och TV-stationer mot dem som å sin
sida hävdade att monopol över medierna var något
som var till godo för ett samhälle, att man med mono-
pol skapade garantier för att publiken skulle se de
program som publiken enligt makthavarna borde se.
Det är klart att i den miljön borde rimligtvis public
service-uppdraget vara annorlunda än i dag, och på
samma sätt borde public service-uppdraget i dag vara
annorlunda än då. Men det som vi ser i det här betän-
kandet, som grundar sig på regeringens proposition,
är att public service-televisionen skall fortsätta att
agera som om ingenting har hänt, trots att den mest
radikala förändringen inom någon samhällssektor
egentligen har skett just här.
Det intressanta är att det är så uppenbart att det är
den gamla monopoltidens anhängare som i ett slags
förtvivlat försök att klamra sig fast vid det gamla nu
vill att public service-televisionen inte skall omdefini-
eras, utan leva upp till det som den försökte leva upp
till i gamla tider. I ivern att public service-
televisionen skall vara den television och public ser-
vice-radion den radio som dominerar utbudet vad
gäller kulturliv, underhållning, nyhetsförmedling,
m.m. är man obenägen att göra några förändringar.
Men det leder till, och det skall man ha mycket
klart för sig, att man urholkar public service-
verksamhetens legitimitet inför publiken. Man urhol-
kar dessutom publikens intresse för public service-
verksamhetens program när man använder pengar och
resurser till att göra program som andra gör lika bra
eller kanske rent av bättre, i stället för att koncentrera
sig på det som är public service-verksamhetens spe-
cifika fördelar och särskilda uppdrag. Då uppnår vi
den besynnerliga situationen att de som i dag tror sig
vara public service-televisionens allra främsta försva-
rare i själva verket är dess värsta fiende.
Vi har under så många år hört debatter, i denna
kammare och utanför, där monopolanhängarna för-
svarat sig och värjt sig mot varje tanke på förnyelse,
men förnyelsen kom. Nu ser man på nytt samma sak.
Man värjer sig mot förnyelsen. Men förändringarna i
vår omvärld och förändringarna i mediemiljön är av
den arten att om man inte förnyar och utvecklar pub-
lic service-uppdraget till en ny tids krav, kommer vi i
Sverige att ha ett minskat intresse, en minskad vilja
och en minskad nytta av public service-verksamheten.
Det kommer i grunden att slå mot det som det
borde finnas en gemensam nämnare för, nämligen att
vilja ha en radio och en television som är en nationell
arena i dess bästa bemärkelse, som i det samlade
programutbud som publiken i dag möter tillför publi-
ken den typ av program som publiken annars inte får,
som skapar förutsättningar för att vi i vårt samhälle
får en typ av kulturutveckling och förnyelse som vi
annars inte kommer att få.
I den här delen är frågan rätt enkel. Skall den
mycket stora summa pengar som publiken i dag anslår
till public service användas för att producera program
som publiken ändå kan ta del av genom de fristående
radio- och TV-stationerna, eller skall de pengarna
användas för att tillföra publiken program som den
annars inte kan få ta del av eller som den i dag bara
kan få genom public service-verksamheten?
Det finns små ordmässiga ansatser till förnyelse i
majoritetens skrivning. Man säger att man skall lägga
större vikt vid kulturansvaret, större vikt vid det
svenska språket eller större vikt vid barnprogram.
Men alla de orden blir fullständigt innehållslösa,
eftersom man aldrig säger vad man skall lägga mindre
vikt vid. Jag roade mig för en tid sedan med att be att
få fram en tabell över hur många områden som ma-
joriteten nu säger sig vilja prioritera mer. Det var fyra
fem olika områden inom public service-televisionens
uppdrag. Men de motsvarades inte av att man någon
annanstans ville prioritera mindre. Därmed står man
inför situationen att public service-verksamheten
urholkas och försvagas.
Det skall ställas i relation till det som vi har fört
fram i ett antal av de olika reservationer som finns
knutna till det här betänkandet, där vi säger att public
service-verksamheten måste tillföra det svenska kul-
tursamhället en verksamhet som det annars inte kan
få, tillföra publiken program som man annars inte
möter, koncentrera sig på det som man har den star-
kaste ställningen i publiken för och se till att ge ut-
rymme för en ökad prioritering i stället för kvantitet
och försök till dominans som aldrig kommer att lyck-
as.
Det är mot den bakgrunden, fru talman, som jag
ber att få yrka bifall till reservation nr 1 och i övrigt
förklara att vi moderater självfallet står bakom de
andra reservationer som vi varit med om att utforma.
Men vi kommer inte att begära votering och rösträk-
ning när det gäller dem.