Fru talman! Jag måste säga att det är sällan som jag har suttit och lyssnat på ett anförande inom ett sådant här område och varit så förundrad som jag är i dag. Vi talar om någonting som gäller oss alla.
Livets pris är döden - det vet vi. Det enda riktigt säkra vi vet är att vi ska dö. De flesta av oss har en och annan krona, några kvadratmeter bostad och lite ringar och sådant som ska fördelas på dem som är kvar. Vi har vår fria vilja - det är vi riktigt säkra på. Inte ens att vi sitter här nästa mandatperiod eller i morgon kan vi vara säkra på, men att vi ska dö kan vi vara säkra på.
Är det inte rimligt att vi planerar hur det ska fördelas? Är det inte rimligt att vi får ha en egen vilja att teckna avtal, testamente och lite av varje när vi vill någonting?
Jag kan känna att det är väldigt märkligt i detta betänkande. Det finns så många områden där vi lyfter upp vikten av människors egen vilja, egen planering och eget val. Här har vi ett val. Vi har val som kan regleras via testamenten. Vi har val om vad vi vill att barn och den som finns kvar i livet efter oss ska ha och inte ha. Det måste vi tillåtas ta på allvar. Det är möjligt att det måste uppmärksammas ännu mer - vad vet jag? Men här tror jag att vi inte får gå in så hårt i lagstiftningen att vi tar bort de egna valen.
När det gäller det här betänkandet, som rör en rad frågor, måste jag säga direkt att jag bifaller utskottets ställningstagande i samtliga dessa frågor. Men jag känner att jag vill kommentera några grejer. En av de sakerna är att det väl ändå är knepigt att politiska partier med god sakkunnig expertis talar om vikten av att komplettera lagreglerna samtidigt som vi kan läsa i utskottet - och jag har full tillit till vår kanslipersonal - att man faktiskt kan klara de här bitarna inom nuvarande lagrum. Då måste man fråga sig: Är informationen otydlig? Kanske är det där vi ska gå ut lite tydligare.
Jag menar att vi inte ska ha lagar som människor inte förstår eller kan hantera. Efterlevande makes och särkullbarns rätt till arv har varit föremål för övervägande i Ärvdabalksutredningen. Det har vi hört tidigare, och det står i betänkandet, och det remissbehandlas. Vi kan naturligtvis avvakta vad som kommer fram innan vi tar ställning i den frågan.
När det gäller kusiners arvsrätt är det fullt möjligt att låta en kusin få företräde i fråga om laglotten. När det gäller särkullbarn och medföljande och bostadsfrågan måste jag säga: Visst kan man reglera det i testamentet - och det tycker jag att man ska kunna göra - men vi som lagstiftare måste väl tala för de svagastes intressen, barnens. Vi säger i alla andra sammanhang att det är deras rätt som vi ska sätta i första rummet. Är det då inte viktigt att deras rätt är mest tydlig och skyddas i lagstiftningen?
Det finns naturligtvis en huvudregel i alla de här sammanhangen, och det är att det sunda förnuftet ska råda när lagtexten ska tolkas. Det ska man inte behöva säga i ett sådant här sammanhang, men jag känner lite grann efter den här debatten att vi nog ändå måste lyfta upp de här delarna. Med det tackar jag för ordet.