Fru talman! Precis som Raimo Pärssinen säger kastar vi oss mellan olika ämnen. Även om det här betänkandet är litet och tunt är det mycket viktigt och berör människors vardag, framför allt när de är väldigt utsatta.
I svensk arvsrätt har kusiner inte någon arvsrätt. Det finns egentligen inte några sakliga grunder för att begränsa arvsrätten för kusiner och låta staten överta egendomen utan det bygger på rättspolitiska överväganden för många år sedan. På den tiden ifrågasattes hela arvsrätten.
Familjen är den mest grundläggande gemenskapen, och ett återinförande av arvsrätten för kusiner kan stärka denna gemenskap. I det globala samhälle vi i dag lever i har man ofta en annan syn på omfattningen av familjen, vilka som tillhör den och vilka som ingår i familjen och släkten.
Vi anser att det är principiellt felaktigt att staten går in som arvinge när det finns andra nära släktingar i livet, som kusiner. Det kan vara särskilt stötande när Allmänna arvsfondens medel används till ändamål som varit helt främmande för den avlidne. För oss är det därför naturligt att arvsrätten utvidgas till att även gälla kusiner.
Fru talman! Jag går över till en helt annan fråga. Att en efterlevande ärver sin avlidne make eller maka är en relativt ny företeelse i svensk rätt. Denna huvudregel infördes 1988. Tidigare var huvudregeln att bröstarvingarna ärvde sin avlidne förälder. Genom lagändringen 1988 ärver den efterlevande om det finns endast gemensamma barn. Den avlidnes egna barn, så kallade särkullbarn, ärver således direkt.
Detta är i sig en sympatisk ordning. Det finns inte någon anledning att ändra på den utom vad gäller en form av egendom, nämligen så kallad enskild egendom. Enskild egendom är i dessa sammanhang egendom som någon erhållit i arv eller gåva med en föreskrift om att den ska vara enskild. Makarna kan också själva genom avtal under eller före äktenskapet bestämma att viss egendom ska vara enskild. Syftet med en sådan föreskrift eller sådant förordnande är att skydda egendomen vid en äktenskapsskillnad från den andre makens krav. Vi anser att det finns liknande skäl för att enskild egendom inte ska ärvas av den efterlevande maken.
Låt mig ta ett exempel. Den avlidne maken eller makan har ärvt en släktgård som har varit i hans eller hennes familjs ägo mycket lång tid. Fastigheten är enskild egendom. Paret har bara gemensamma barn. Efter ett dödsfall ärver den efterlevande makan fastigheten med fri förfoganderätt, vilket innebär att han eller hon kan sälja fastigheten, leva upp pengarna eller ge bort dem utan att de gemensamma barnen kan påverka detta. Det anser vi vara fel. Det naturliga vore att den enskilda egendomen ärvs direkt av bröstarvingarna oavsett om det är egna eller gemensamma barn till den avlidne. Naturligtvis ska alla ha rätt att genom testamente förordna på annat sätt.
Fru talman! Som vanligt står vi bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till endast reservation 1 under punkten 2.