Fru talman! Under allmänna motionstiden väcktes flera motioner om olika arvsrättsliga frågor, bland annat arvsrätt för kusiner och efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt. Lagutskottet föreslår i betänkande LU9 att riksdagen avslår samtliga yrkanden, och jag kommer att argumentera för vårt ställningstagande.
När våra närmaste och käraste dör grips vi av sorg, och oftast kommer familjemedlemmarna närmare varandra. Men döden kan även väcka till liv de mörka sidorna hos oss och lyfta fram de ouppklarade, infekterade familjerelationerna. Döden kan påminna oss om släktbandet eller brister i släktrelationerna. Arvstvister är laddade och har genom tiderna varit ett tacksamt ämne för flera författare. Shakespeares
Kung Lear
eller August Strindbergs
Hemsöborna
är några av dem. Den senaste var en av de första böcker som jag läste på svenska.
Arvstvister behöver inte handla enbart om ekonomiska intressen. Det kan handla om tillhörighetskänslan och om behovet att vårda minnet av den avlidne. Att juridiskt reglera sammansvetsade känslomässiga och ekonomiska intressen är inte den lättaste uppgiften för lagstiftaren.
Svensk arvsrättslagstiftning bygger på släktskapet, dock inte endast det biologiska eftersom adoptivbarn är likställda med andra arvsberättigade barn. Arvsordningen omfattar tre arvsklasser, och ordningen mellan dem bygger på den allmänna uppfattningen om släktskapets närhet. Kusiner och avlägsnare släktingar uteslöts från arvsrätt 1928. När arvsberättigad släkting saknas tillfaller arvet Allmänna arvsfonden.
Moderata riksdagsledamöter föreslår i en motion att man ska återinföra kusiners rätt till arv. Den frågan väcktes även förra mandatperioden, och jag tänker inte vara särskilt originell. Avslagsmotiveringen blir densamma.
För det första är det ganska sällsynt att en person helt saknar närmare anhöriga än kusiner.
För det andra finns det alltid en möjlighet att testamentera.
För det tredje kan Allmänna arvsfonden i vissa fall avstå från arv eller försäkringsbelopp till arvlåtarens släkting eller någon annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses skäligt eller stämmer överens med arvlåtarens yttersta vilja. Begäran om att fonden ska avstå från arv ska ges in till Kammarkollegiet senast tre år efter dödsfallet. Till exempel kom det under år 2000 in 70 ansökningar om avstående. Egendom till ett bouppteckningsvärde av ca 10 miljoner kronor avstods.
Förändringar i svensk arvsrättslagstiftning har varit socialt motiverade och handlat om att förbättra skyddet för den svagaste partnern i arvstvister. Mannens tidigare förmyndarskap över kvinnan och hans privilegierade ställning i arvsrätten har upphävts. Den andra makens ställning i förhållande till arvlåtarens släktingar och särskilt bröstarvingar har under senaste tiden stärkts. Sedan 1987 ärver efterlevande maken före makarnas gemensamma bröstarvingar.
Det enda undantaget gäller så kallade särkullbarn - bröstarvingar som är avkomlingar till den avlidne. Särkullbarn har rätt att få ut sin laglott direkt. Det finns tydliga förklaringar till det undantaget. Oftast har särkullbarn inte samma känslomässiga förhållande till den efterlevande maken som makarnas gemensamma barn har. Det föreligger en risk att det efter den andre makens död inte finns något arv kvar för dessa barn.
Situationen kan bli otillfredsställande om bostaden är den enda förmögenheten i kvarlåtenskapen och den överlevande måste sälja sin bostad. Jan Ertsborn har målande beskrivit den situationen. Frågan kan behöva ses över i det framtida lagstiftningsarbetet. Men det är en svår avvägning. Precis som motionärerna så riktigt understryker får de ändringarna inte åsidosätta särkullbarns rätt till sin laglott. Reglerna måste utformas så att de skyddar både den efterlevandes och särkullbarnens arvsrätt.
Frågan om lagändringarna gällande efterlevande makes och särkullbarns rätt till arv har varit föremål för överväganden av Ärvdabalksutredningen, och ärendet bereds nu inom Justitiedepartementet. Med hänsyn till det arbetet yrkar jag avslag på motionerna.