Fru talman! Låt mig inleda inlägget om arvsrätt med ett fall ur verkligheten. Erik och Karin hade bott i ungefär 30 år i en villa när Erik under förra året dog. Han hade varit gift tidigare och efterlämnade därför två barn, så kallade särkullbarn. Villan var deras i stort sett enda tillgång. Värdet var ett par miljoner, och villan var i stort sett obelånad. Erik och Karin hade inte tänkt på att upprätta testamente.
När då Erik avled hade hans två barn rätt att få ut sin arvslott. Det är betydande belopp som ska betalas ut. För att Karin ska kunna bo kvar undersöker man först möjligheten att låna pengar i bank och betala ut arvslotterna kontant. Villan är en utmärkt säkerhet. Det borde gå att låna. Men, Karin har så låga pensionsinkomster att det är omöjligt att förränta ett lån. Hon kan alltså inte ta upp något lån utan hon blir tvungen att acceptera att villan säljes för att Eriks särkullbarn ska få ut sina arvslotter.
Från olika håll i landet, från tid till annan, hör vi liknande berättelser. Jag tror att det är ganska vanligt, framför allt i storstadsområdena där värdena på fastigheterna har blivit ännu högre.
Den fråga vi ställer oss är om det är rimligt att ha en lagstiftning som inte hjälper till att se till att den efterlevande maken får möjlighet att bo kvar i sin bostad i den här situationen. Sedan många år finns en regel till skydd för efterlevande maka i vår lagstiftning, den så kallade basbeloppsregeln som gäller för mindre bon. Den gäller tillgångar upp till i storleksordningen 150 000 kr. Men vi har inga regler till skydd för möjligheten att bo kvar i den situation jag beskrev.
När vi nu har motionerat om att titta på frågan hänvisar utskottsmajoriteten till utredningen SOU 1998:110
Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring
. Jag trodde faktiskt att jag skulle finna några överväganden och funderingar i den utredningen om makes möjligheter att kunna bo kvar i sin villa i den här situationen, men det finns det faktiskt inte. Däremot finns det ett helt kapitel som handlar om särkullbarnens skydd mot att personer planerar bort deras rätt till arv.
Det är klart att det finns motstående intressen mellan särkullbarnen och efterlevande make. Tyvärr kan relationerna ofta vara dåliga. Men att enbart se till särkullbarnens rättigheter i sammanhanget är en felaktig avvägning. Det är rimligt att tänka sig att den efterlevande maken ska ha en reell chans att få bo kvar i sitt hem. Det är det som vår motion går ut på. Det är det som vi vill lyfta upp och som vi vill att regeringen ska titta på i samband med att man förbereder en proposition i anledning av utredningen. Det tror jag i dagsläget inte att departementet gör. Följaktligen vill vi alltså ha ett tillkännagivande från riksdagen om att man ska se på även den efterlevandes situation i den angivna situationen.
Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till vår reservation nr 2.