Herr talman! Få saker i det moderna samhället är så beroende av hög säkerhet som driften av kärnreaktorer. Vi har alla sett vilka konsekvenser ett totalhaveri kan få. Men även mindre incidenter kan få allvarliga följder för anställda, närboende och miljö.
Säkerheten är emellertid inte bara viktig för att undvika misstag och risktagande som kan leda till olyckor med påföljande läckage och radioaktivitet. Den är också av yttersta vikt för att minimera risken för att radioaktivt material kommer på avvägar och hamnar i fel händer. Säkerheten i svenska kärnkraftverk har kritiserats många gånger och av många aktörer.
Det finns inga säkra kärnkraftverk. En olycka kan inträffa i vilket kärnkraftverk som helst. I värsta fall kan följderna bli katastrofala. Det som hände i Tjernobyl skulle kunna hända igen. Olyckor med katastrofala följder kan hända även i Sverige.
Det finns en föreställning om att det är ytterst osannolikt att en olycka skulle inträffa här hos oss. Våra kärnkraftverk är säkrare än till exempel ryska och östeuropeiska, säger kärnkraftens förespråkare. Det stämmer att de svenska reaktorerna i regel är bättre än de östeuropeiska och ryska. Men det finns inga säkra kärnkraftverk.
På grund av det komplexa systemet i reaktorerna är det svårt att förutsäga och förbereda sig på alla incidenter som kan inträffa. Säkerheten beror också i hög grad på den mänskliga faktorn. Det är inte bara i Sverige som kärnkraftsförespråkarna hävdar att de egna kärnkraftverken är de säkraste i världen. I Frankrike, USA, Finland, Japan och Sydkorea säger man ungefär samma sak. Detsamma hävdade ägarna av Tjernobyl innan det omöjliga inträffade.
Faktum är att om en stor olycka skulle inträffa i en svensk reaktor skulle det kunna få lika dödliga konsekvenser som en liknande olycka på andra sidan Östersjön. Skulle det radioaktiva innehållet i reaktorn komma ut kan det leda till extremt svåra föroreningar av miljön och få förödande konsekvenser för människor vida omkring. Även SKI, tillsynsmyndigheten för säkerheten i svenska kärnkraftverk, säger att man måste få klart för sig att kärnkraften är en mycket farlig teknik.
Sannolikheten för en olycka av största tänkbara dimensioner med radioaktivt utsläpp till omvärlden beräknas vara en på 100 000 år per reaktor. Men det förutsätter att det inte finns några dolda fel och att alla tänkbara kombinationer av mänskliga och tekniska fel verkligen är inkluderade. Oroande nog upptäcks dolda och helt oväntade fel då och då även här i Sverige.
I slutet av juli 2006 inträffade en mycket allvarlig incident i kärnkraftverket i Forsmark. Ett tekniskt fel gjorde att flera av varandra oberoende säkerhetssystem slogs ut. Händelsen berodde på ett konstruktionsfel som byggdes in i reaktorn redan 1993 och som även fanns i två av Oskarshamns reaktorer och eventuellt i flera reaktorer runt om i Europa.
När strömmen bröts visade det sig att två av de fyra reservgeneratorerna som i ett nödläge förser kärnkraftverket med ström inte fungerade. SKI fann ingen förklaring till att inte också de övriga två slutade att fungera. Om alla fyra generatorerna hade slagits ut hade vi varit nära en härdsmälta.
Händelsen kom som en total överraskning för Forsmarks ledning, ägaren Vattenfall och för Statens kärnkraftsinspektion, SKI. Detta fanns inte med i några riskkalkyler. Frågan är hur många fler allvarliga och helt oförutsedda fel som kan uppstå.
Just nu pågår undersökningar i Sverige där man försöker avgöra om det finns någon lämplig berggrund för att dumpa avfallet i - ett så kallat djupförvar. Tanken är att kapsla in avfallet i behållare av stål och koppar. Avfallsbehållarna ska enligt förslaget från kärnkraftsindustrins avfallsbolag, SKB, grävas ned i tunnlar 500 meter under marken där de omges med bentonit, som är en sorts lera. Bentoniten ska skydda behållarna mot rörelser i berget och förhindra att grundvattnet rör sig fritt. Tunnlarna ska sedan fyllas igen och slutförvaras för alltid.
SKB:s förslag har diskuterats i många år. Det innehåller en rad osäkerheter, av vilka en del kanske aldrig kan lösas. Många fysiska aspekter är helt enkelt oförutsägbara, som de radioaktiva ämnenas beteende, geologiska förändringar samt påverkningar på omgivningen som en följd av bränslets värmeutveckling. I sina försök att komma till rätta med problemet upptäckte SKB hela tiden nya svårigheter utan att ens ha löst de ursprungliga problemen.
SKB menar att djupförvaret inte kommer att behöva någon bevakning och att deras ansvar för avfallet är över i och med att den sista tunnan har deponerats och tunnlarna har förslutits. Men vi kan inte veta om våra ättlingar kommer att förstå vad det är för dödliga överraskningar som vi har grävt ned i jorden.
Vi kan inte veta hur jordens geologiska förutsättningar förändras med tiden. Vi kan inte garantera att ingen försöker komma åt avfallet, till exempel för att skapa atombomber. Därför är det helt vansinnigt att lämna detta dödliga arv till kommande generationer. Djupförvaret kan inte lämnas oövervakat. En övervakning är dock mycket dyr och nästan omöjlig. Hur planerar man ett vaktschema för hundratusentals år?
Herr talman! Det finns oerhört många delar att titta på i osäkerheten i detta. För tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 1 och 3.