Herr talman! Jag ska ganska kort beröra tre av de frågor som behandlas i detta betänkande om kommunal demokrati. Det är frågan om direktvalda kommundelsnämnder, det är frågan om folkomröstningsinitiativet och det är indelningsfrågorna.
Först vill jag ta upp de direktvalda kommundelsnämnderna, som ännu inte finns. Flera kommuner har infört kommun- och stadsdelsnämnder. Ett viktigt skäl har ofta varit att man vill stärka den lokala demokratin, minska avståndet mellan väljare och valda och öka den politiska förankringen lokalt. Resultaten är väl inte helt övertygande. Jag tror att en viktig orsak till detta är att dessa organ inte kan vara direktvalda, utan de tillsätts uppifrån, av kommunfullmäktige. Det gör att det är svårt att skapa den lokala förankring i stadsdelen eller kommundelen som alla säger sig efterlysa.
Därför menar vi att det vore klokt att införa en sådan möjlighet till direktvalda organ. Den modellen är självfallet inte oproblematisk. Det kan vara svårt att föra en sammanhållen politik med olika majoriteter i kommunfullmäktige och vissa stads- eller kommundelar. Men det problemet finns redan i dag på nationell och regional nivå, och det går ändå att hantera. Den tydliga ansvarsfördelning som den här modellen kräver beslutas ju ändå av kommunfullmäktige, som också bestämmer budgeten. Jag tror att detta är problem som är fullt möjliga att komma till rätta med.
När det gäller folkomröstningsinitiativet vill jag först klargöra en sak, så att det inte är några missförstånd. I sakfrågan är Vänsterpartiet överens med reservanterna och med den utredning som föreslog att om 10 % av invånarna i en kommun begär att en folkomröstning ska genomföras så
skall
också en sådan genomföras. Vi menar att om man har folkinitiativinstitutet kommunalt - och jag tror att man ska ha det - visar erfarenheten att man måste ha en sådan tvingande regel. Erfarenheterna har hittills inte varit särskilt uppmuntrande. Begäran om folkomröstning har i de allra flesta fall avslagits av fullmäktige.
Detta har riksdagen uttalat. Beredningen pågår i regeringen. Vi har inte funnit det angeläget att, som reservanterna, ytterligare understryka detta. Det är faktiskt en inte helt okomplicerad fråga. Vi bör därför avvakta beredningen av den.
Till sist vill jag ta upp indelningsfrågorna. Upprinnelsen är ju, som redan har noterats, ett enskilt fall, Heby, där en betydande opinion i kommunen ville byta - vill byta - län från Västmanland till Uppsala. Regeringen har uppenbarligen inte funnit tillräckligt starka skäl för att efterkomma denna önskan. Detta är regeringens rätt och uppgift.
Indelningsfrågorna är, menar jag, i grund och botten förvaltningsbeslut. De är inte normgivning. De är inte av lagstiftningskaraktär.
Utskottsminoriteten försöker nu upphäva ett enskilt beslut av regeringen som man är missnöjd med genom att ändra den grundläggande arbetsfördelningen mellan regering och riksdag, den arbetsfördelning som enklast uttryckt innebär att regeringen styr riket under konstitutionellt ansvar inför riksdagen, medan riksdagen stiftar lag och beslutar om budget och kontrollerar regeringen. Den arbetsfördelningen tror jag är ganska klok. Hur som helst tror jag att det är oklokt att av missnöje med ett enskilt regeringsbeslut försöka förändra denna mycket grundläggande ansvars- och arbetsfördelning mellan exekutiven, regeringen, och legislativen, riksdagen.
Ingvar Svensson sade att utskottsmajoriteten i denna fråga inte har agerat seriöst. Jag skulle vilja vända på det och ifrågasätta om utskottsminoriteten har behandlat den här frågan seriöst. Jag menar att en sådan grundläggande förändring av vårt konstitutionella system som detta faktiskt är fråga om - att överföra sådant som i grunden är förvaltningsbeslut till lagstiftning på grund av missnöje i ett enskilt ärende - är att missbruka den formella möjlighet som utskott och riksdag har att ta egna initiativ. Därför menar jag att det är utskottets majoritet som har tagit sitt ansvar i denna fråga och behandlat den på ett seriöst sätt.
I sakfrågan har Vänsterpartiets riksdagsgrupp inte tagit ställning eftersom det inte har legat på vårt bord att ta ställning till huruvida Heby ska tillhöra det ena eller andra länet. Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur väl regeringen har motiverat sitt beslut eller sitt icke-beslut och hur väl man har genomfört dialogen med medborgarna i Heby. Det kan man ha många synpunkter på. Men det är inte det som den här frågan handlar om nu, utan den handlar i grunden om Sveriges författning.