Herr talman! När det gäller frågan om hur väl förberett lagförslaget som finns i handlingarna egentligen är vill jag bara kortfattat referera vad Lagrådet i ett yttrande har sagt om det. Lagrådet säger att de föreslagna lagbestämmelserna kan ses som ett första utkast till lagreglering men är inte så genomarbetade att de bör antas som lag utan att ha gjorts till föremål för ytterligare beredning och bearbetning i ljuset av de synpunkter som redan framförts och så vidare. Lagrådet kunde sammanfattningsvis inte tillstyrka att förslagen görs till föremål för lagstiftning i föreliggande skick.
I den här frågan anser jag att Lagrådet har rätt.
Varför kan det inte vara ett normgivningsbeslut? Varför måste det vara förvaltningsbeslut? I och för sig är riksdagen suverän att göra denna fördelning. Men jag tycker inte att man kan göra det helt diskretionärt. Normgivning såsom jag har begripit det är i normalfallet generella regler riktade till en obestämd grupp av medborgare. Sedan vet jag också att det finns lagar som har en annan utformning och inte ser ut exakt på det sättet.
Men allmänt sett är det som vi beslutar om de generella reglerna, till exempel grunderna för indelningen och en del andra sådana saker, medan de faktiska besluten i de enskilda ärendena, till exempel på vilken sida av ån som gränsen ska gå och så vidare, är typiska förvaltningsbeslut som vi traditionellt har lagt på regeringen eller på regeringens myndigheter.
Visst kan man frångå detta. Men bör man frångå detta? Finns det tillräckligt starka skäl för att frångå detta? Det enda skäl som utskottsminoriteten egentligen har framfört är att man är missnöjd med det beslut som regeringen har fattat i detta enskilda fall. Man har inte kunnat visa att denna ordning systematiskt leder till olycka på något sätt.