Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt att försöka
måla en litet vidare bild utifrån det krav som vi i är
många som har ställt, och ställer, om ett speciellt
kvinnomuseum. Jag håller med Marita Ulvskog när
hon säger att utställningen på Historiska museet ger
stöd för att jämställdhetsperspektiv och könsperspek-
tiv måste integreras. Det är ju så självklart i dag. Det
var det inte för tio år sedan, men i dag är det själv-
klart. Att den här lilla utställningen har kunnat väcka
så mycket diskussion visar också hur lång väg vi har
kvar.
Jag tycker att vi blandar ihop äpplen och päron.
Det vi i dag tycker är självklart, och som Charlotta
Bjälkebring också förstärker, är att det är lång väg
kvar till att integrera också kvinnan i museivärlden.
Men jag tycker inte att det utesluter att vi nu i värl-
dens mest jämställda parlament borde fatta beslut om
att vi skall ha världens första kvinnomuseum. Vi bor-
de passa på nu - annars hinner Frankrike före. Det är
jag övertygad om.
För att vara litet polemisk skulle jag vilja fråga:
Tror verkligen kulturministern att det alltid har varit
manliga värderingar som har styrt världen? Tror hon
att det alltid har varit så att kvinnor och barn har för-
tryckts? Tror kulturministern att det alltid har varit
män som stått för den andliga tolkningen? Självklart
har det inte varit så.
Vad hände egentligen, och vad händer? Varför
och när hände det? Hur kunde det hända, och på vilka
delar av vårt klot började det hända? Hur ser de här
processerna ut? Det är oerhört spännande, och det är
så utmanande med ett renodlat kvinnomuseum, dit
man kan knyta forskning. Där skulle vi verkligen
kunna profilera den här frågan och tillsätta professu-
rer. Vi skulle kunna få ett nordiskt samarbete som
utvecklas till ett skandinaviskt samarbete, ett europe-
iskt samarbete osv. Jag undrar om inte kulturministern
ändå ser utmaningen i ett renodlat kvinnomuseum.
Det vill jag inte sätta i polemik mot den självklara
integreringen.