Herr talman! Vänsterpartiet ser inte heller jäm-
ställdhet mellan könen som ett avskilt politikområde.
Jämställdheten måste ju genomsyra alla de politiska
områdena. Men det krävs också en särskild kvinno-
kamp, en satsning och en lagstiftning. Det krävs re-
surser för att stärka kvinnofrågan. Det handlar helt
enkelt om resursfördelning. Det handlar om ökade
kunskaper om jämställdhet i syfte att synliggöra de
här dolda processerna.
Internationellt sett är Sverige ett av världens mest
jämställda länder. Ändå återstår det väldigt mycket.
För att nå den verkliga jämställdheten, krävs det att
makten och de ekonomiska resurserna fördelas på ett
rättvist sätt mellan män och kvinnor. Kvinnors under-
ordning i alla slags processer är ett faktum i dag. Jag
har, eftersom jag är ledamot av riksdagens kulturut-
skott, besökt flertalet museer. Jag har deltagit i en
mängd visningar. Det har gällt allt från arkeologi till
egna experiment. En försvinnande liten del av det jag
har sett vid dessa besök har utgått från ett könspers-
pektiv. Det är mycket vanligare med ett klassperspek-
tiv.
Det är inte så att könsperspektivet saknas hos mu-
seipersonalen. De är mycket kunniga på det här om-
rådet och kan svara om man ställer en fråga. Det är
helt enkelt så att mannen är norm när man skall be-
skriva historien. Man utgår helt enkelt från en peda-
gogik som är mer är anpassad för män, och man
speglar historien utifrån ett manligt perspektiv.
Jag vill också klargöra att Vänsterpartiet inte anser
att män och kvinnor har olika egenskaper och att de
av den anledningen måste skiljas åt i särskilda museer
för att stärka könsperspektivet. Vänsterpartiets syfte
är att synliggöra den del som 51 % av befolkningen
har av historien och på så sätt öka kunskapen och
förståelsen mellan könen för att på sikt få ett mer
jämställt samhälle.
Det är bra att man i regleringsbrevet för 1997 ger
de centrala museerna samt Riksantikvarieämbetet och
Riksarkivet i uppdrag att till den 1 mars 1998 utarbeta
en strategi för att arbeta vidare med att utveckla kul-
turarvets demokratiska funktioner. Det har ju minis-
tern här också sagt. Men räcker verkligen det? Jag
tror inte det. Min absoluta övertygelse är att om
könsperspektivet skall kunna speglas på ett riktigt
sätt, krävs det något speciellt. Det räcker inte med att
man i regleringsbreven skriver in att museerna skall
utarbeta strategier för kulturarvets demokratiska
funktioner.
Könskampen är väldigt viktig. Därför bör den
också behandlas för sig, och inte ihop med klass,
kulturell bakgrund och generation - åtminstone inte
enbart. Man måste också särskilja den för att kunna
förstå helheten och sammanhanget.
Min fråga till ministern är: Klarar verkligen våra
museer, inom den ram och med de verktyg de nu har,
att spegla det kvinnliga kulturarvet utifrån den köns-
fördelning som finns i samhället? Vi är faktiskt flerta-
let av befolkningen.