Fru talman! Jag delar den uppfattningen och lyfte också fram det i mitt anförande. Därför är det viktigt att ha ett förvaltarskap som är långsiktigt och inte bara innebär rovdrift av våra naturtillgångar. Det måste också finnas en acceptans i de berörda kommunerna så att de känner att de får del av de vinster som gruvbolagen genererar. Tidigare fanns en kronoandel där en del av vinsten från gruvbrytningen gick tillbaka till staten eller kommunerna. Man kan tänka sig olika lösningar. Det skulle vara ett sätt att verkligen se till att de resurser som skapas kommer dem till godo.
Den lagstiftningen är oerhört gammal. Redan i Magnus Erikssons privilegiebrev på 1300-talet talade man om vad bergsmännen fick och inte fick göra, vem som hade rätt att bryta malm. Det är alltså en tradition vi haft under mycket lång tid. Låt oss se på möjligheten att förstärka den.
Vi ska bruka utan att förbruka. Vi måste ta miljöhänsyn, och vi måste se till att även kommande generationer kan glädjas åt våra mineraltillgångar. Därför måste vi ha en strategi för vem som har äganderätten. Kan vi, som i dag, låta andra stater exploatera våra naturresurser rakt av, utan restriktioner? Vi har inte den möjligheten i Kuwait vad gäller deras olja, de säger blankt nej, och inte i Kina heller. Men i Sverige är det i dag öppet hus - varsågod, kom och exploatera, marken är i princip gratis.
Om vi kan tänkas diskutera någon form av strategi för hur vi ska bevara och behålla någonting till våra barn och barnbarn är jag med på det. För övrigt kommer jag att lämna över Vänsterpartiets mineralstrategi om fyra veckor.