Herr talman! Jag gjorde det kanske litet lätt för mig
i mitt anförande när jag bara konstaterade att Arne
Jansson inte hade velat förstå och inte heller
verkade förstå efter Berith Erikssons redovisning
av skälen för att vi går den här vägen. Men Arne
Jansson lyssnade ändå inte på argumenten.
Jag har i mitt arbete mött kvinnor som inte har
några möjligheter på arbetsmarknaden utan har
tvingats att vara hemma med barn, därför att det
inte har legat i samhällets intresse. Arbetsgivare,
arbetsledare, t.o.m. arbetskamrater har tråkat
vissa män för att de velat ta ut barnledighet och vara
hemma. Det är klart att det finns de som då avstår
från det. Så tvingas kvinnor mellan 20 och 40 år,
som kan bli gravida och få barn, att avstå från sin
karriär. Jag möter sådana dagligen. De kommer
inte ens fram till en intervju hos en arbetsgivare --
ingen vill anställa sådana kvinnor hur duktiga de än
är därför att de faktiskt kan behöva vara
barnlediga.
Då är det en bra början, Arne Jansson, att kräva
att papporna skall ta åtminstone en månad. De kan
i och för sig tacka nej till det, om de önskar det. Det
blir ändå en signal från samhället att vi måste gå
vidare på den här vägen, om vi tror på jämställdhet
i det här samhället. Tror vi inte på jämställdhet skall
vi avstå, Arne Jansson.
Då skall vi också avstå från att redovisa vilka
dunkla skäl ni har för det ena och det andra. I ena
minuten säger ni: Varför har ni slösat bort så
mycket informationspengar? I andra minuten säger
ni: Kanske informationen var fel? Vad är det då vi
skall göra? Nu står min fråga öppen. Berith
Erikssons fråga står också öppen. Vad är det Ny
demokrati vill göra, mer än klämma åt
barnfamiljerna efter valet och ge dem bara 70 % i
ersättning? Det är vad ni har sagt att ni vill göra --
men inte före valet, för det kan man förlora ett val
på. Vad är det ni vill göra? Ingenting, mer än stapla
upp alla de argument som seglat omkring i debatten
under de tio, kanske femton, senaste åren.