Herr talman! Först vill jag göra en snabb
tillbakablick över hur stödet till barnfamiljerna
utformats under detta århundrade.
På 1930-talet började man utveckla en
familjepolitik i vid mening. En rad reformer
genomfördes. Bl.a. kan här nämnas att
boendestandarden för barnfamiljer förbättrades
genom barnrikelånen.
Under 1940-talet sökte man utjämna skillnader i
levnadsstandard mellan familjer med och utan
barn. Här kan nämnas införandet av barnbidraget.
Under 1950- och 1960-talen fortsatte utbyggnaden
av stödet till barnfamiljerna. Där kan nämnas
moderskapsersättningen och att avgiften under BB-
tiden togs bort.
Men så under 1970-talet började stödet till
barnfamiljerna att motiveras utifrån ytterligare en
utgångspunkt, nämligen kravet på jämställdhet
mellan kvinnor och män vad gäller möjlighet att
förena yrkesverksamhet med vård av barn. Det är
nu 20 år sedan moderskapsförsäkringen ersattes av
föräldraförsäkringen. Det skedde 1974. Samhället
markerade då en ny syn på föräldrarnas ansvar för
barnen och att det bästa stöd samhället kunde ge
barnfamiljerna det var att föräldrarna gavs
möjligheter och förutsättningar att kunna
förvärvsarbeta.
Jag fattar inte vad Ny demokrati vill ha i stället. Ny
demokrati vill inte ha pengar till kampanjer, inte ha
en s.k. pappamånad. Ni vill att ersättningen i
föräldraförsäkringen skall ned till 70 %.
Det som hänt sedan 1974 är att
föräldraförsäkringen har byggts ut och förändrats
ett otal gånger. Men fram till nu har syftet och
innehållet varit densamma, nämligen att
arbetslinjen skulle hållas i familjestödet.
I och med införandet av vårdnadsbidrag frångick
man den ideologi man har haft sedan 1974 när det
gäller stödet.
Föräldraförsäkringen har också i princip alltsedan
den infördes utbetalats med en ersättning
motsvarande sjukpenningen. Under de senaste
åren har en rad ingrepp gjorts i sjukförsäkringen.
Man har infört olika nivåer, karensdag osv. Nu
föreslår utskottet en sänkning av ersättningen ned
till 80 % av inkomsten under tio av de tolv
månaderna.
Vi anser att även det är ett avsteg från arbetslinjen
och yrkar avslag på den försämringen.
Jag anser inte heller att man kan peka på att
föräldraförsäkringen skall följa sjukförsäkringen
eftersom dessa försäkringar inte alls följer
varandra.
Vänsterpartiet vill ha en utbyggnad av
föräldraförsäkringen till 15 månader enligt
inkomstbortfallsprincipen. Där har vi åtminstone
tidigare haft en samsyn med Socialdemokraterna.
Vi ser därför fram emot att det med en ny regering
och med borttagandet av vårdnadsbidraget skall
kunna finnas utrymme för en utbyggnad av
föräldraförsäkringen och att man därmed återgår
till jämställdhets- och arbetslinjen i
föräldraförsäkringen.
1985 förbättrades möjligheterna för pappor att ta ut
föräldraledighet genom att ersättningen till pappan
grundades på hans egen sjukförsäkringsnivå.
Under alla åren sedan dess har man hoppats på att
man på frivillig väg genom olika kampanjer skulle
kunna förmå papporna att på detta sätt ta en del av
vården av barnen. Men det har, som sagt, visat sig
vara en icke framkomlig väg.
Redan 1982 väckte Folkpartiet en motion som väl
beskrev det alla egentligen hela tiden har vetat
nämligen att den negativa attityden hos
arbetsgivare och arbetskamrater lägger hinder i
vägen och att därför ett lagstöd behövs för att ge
alla fäder möjlighet att vara förälder på någorlunda
samma villkor som mödrarna.
Vänsterpartiet har sedan 1985 haft motionskrav om
att knyta en del av uttaget av föräldraförsäkringen
till pappan i de fall där det finns två
vårdnadshavare. Vårt förslag har hela tiden varit att
det skall vara fråga om två månader. Men vi är
naturligtvis glada över att det nu kan bli en månad.
Vi anser inte att detta är ett ingrepp i frivilligheten.
Det går naturligtvis att avstå. Men däremot är detta
ett stöd för familjen att få en mer rättvis fördelning
av föräldraansvaret.
Det skulle säkert vara ett ännu bättre stöd för
kvinnorna på arbetsmarknaden om det skulle röra
sig om två sammanhängande pappamånader.
Vetskapen hos arbetsgivaren att även pappor kan
bli borta från arbetslivet för vård av barn skulle
minska risken för kvinnor att bli förbigångna vid
anställning och fortbildning på grund av förväntad
bortavaro när familjen får barn.
Herr talman! Till sist vill jag uttrycka min
tillfredsställelse över att det nu blir möjligt att
överlåta dagar av den tillfälliga föräldrapenningen
till annan närstående som kan vårda det sjuka
barnet.
Utvecklingen har varit följande på området. Förr i
tiden fanns det hemsystrar som tog hand om hem
och barn när modern var sjuk. När sedan
förvärvsfrekvensen hos kvinnor ökade och därmed
behoven blev annorlunda, anställde kommunerna
barnvårdare för att i hemmet ta hand om sjuka barn
så att föräldrarna kunde arbeta. Detta är egentligen
inte någon bra form av vård, annat än om
barnvårdaren är knuten till ett daghem och där lär
känna det barn som hon skall gå hem till. Framför
allt skall barnet känna vårdaren väl.
Jag ställer mig litet frågande inför om den sortens
anställda fortfarande finns i kommunerna. Innan
de stora nedskärningarna inom barnomsorgen
startade, brukade man försöka att frigöra den
personal som hade den bästa kontakten med det
barn och de föräldrar det gällde när det uppstod en
för föräldrarna svårlöst situation.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår meningsyttring
under mom. 2 om nivån på föräldraförsäkringen. I
det fall att yrkandet skulle vinna bifall, yrkar jag
också bifall till vår meningsyttring under mom. 11
där finansieringen av förslaget framgår.