Herr talman! Låt mig då berätta för Arne Jansson
att det här handlar om jämställdhet mellan kvinnor
och män, om att pappor och mammor skall ta
samma ansvar för sina barn och om att vi vet att
barnen mår väl av att de gör det.
Informationskampanjer talade Arne Jansson om.
Vi har slösat bort massor med pengar på det under
årens lopp, sade han. Sedan sade han att det kanske
var fel på informationsinsatserna. Då vill jag ställa
samma fråga som Berith Eriksson: Vad är det ni vill
att vi skall göra då? Utvecklingen på det här
området har under de senaste åren inte gått åt det
håll som Sveriges riksdags majoritet har önskat. Vi
måste övertyga papporna om att de måste ta ett
större ansvar för sina barn, därför att kvinnor och
män skall ha lika möjligheter och lika
förutsättningar i arbetslivet. Samtidigt vet vi att det
är till glädje för papporna och inte minst för barnen
att papporna tar en större andel av
föräldraledigheten.
Varför har det inte hänt något då, frågar Arne
Jansson. För det första är det ju inte samma pappor
som vi försökt påverka under årens lopp -- barnen
växer ju upp, det kommer till nya föräldrar och de
kräver också påverkan. Nu har vi tagit det här
steget. Arne Jansson kanske skall studera
betänkandet litet mera grundligt. Det framgår där
att det finns en stor majoritet för att göra den här
insatsen -- vi tycker att det är viktigt. Det är en del
av det familjepolitiska paket som vår regering har
lagt fram och som också ökar valfriheten för
föräldrarna i vårt samhälle. Jag tycker att det är ett
alldeles utmärkt argument. Det borde hela
kammaren kunna ta till sig.