Fru talman! Precis som Hans Göran Franck tycker
jag att det finns anledning att uppmana
justitieministern att vara något försiktig när man
talar om trendbrott.
Vi kunde 1987--1988 iaktta en minskning av
brottsligheten enligt statistiken. Sedan fick vi på
nytt en uppgång. 1991 kunde vi också -- under
merparten av året hade vi socialdemokratisk
regering -- iaktta en minskning av brottsligheten.
Enskilda årliga avvikelser från den mera allmänna
trend som rått sedan 1950-talet tror jag inte att man
skall ta till intäkt för att självsäkert påstå att det har
skett ett trendbrott. I fråga om vissa brottstyper i
dag är det snarare en ökning. Mellan 1991 och 1992
ökade misshandelsbrotten med 12 % och de grova
misshandelsbrotten med 13 %. En allmän
försiktighet och varsamhet med de stora orden tror
jag gagnar den kriminalpolitiska debatten.
Justitieministern gör ofta jämförelser med den
socialdemokratiska regeringsperioden 1982--1991.
Det går att göra jämförelser med den borgerliga
regeringsperioden 1976--1982. Då ökade brotten
med 31 000 om året, medan de under perioden
1982--1991 ökade med 24 000 om året. Jag tror
alltså att man skall vara väldigt försiktig med
statistiken och inte slå sig för bröstet för någon
enstaka årlig avvikelse och påstå att man har fått
klara effekter av den politik man bedriver.
Verkligheten är något mer komplicerad. Det är inte
enkla straffskärpningsåtgärder som leder till
minskad brottslighet, utan det är de stora
samhälleliga sambanden som spelar in på
brottslighetens utveckling.
Det finns ett par saker som ja tycker inger stor oro
inför framtiden när det gäller brottsligheten. Den
ena är den tendens som vi ser i det svenska
samhället, precis som i många andra
västeuropeiska samhällen, mot ökade klyftor,
kraftigt stigande arbetslöshet och tilltagande
utslagning.
Man brukar säga att arbetslösheten inte är direkt
kopplad till kriminaliteten. Men har man en
permanent hög arbetslöshetsnivå, framför allt för
de unga, på 20--25 % -- och det är verkligheten i
dag -- riskerar man också att bygga in en
brottslighetsbomb i samhället. Därför har
naturligtvis den allmänna samhällspolitiken också
betydelse för möjligheter att bekämpa
brottsligheten, att motverka utslagning av framför
unga människor som inte fått fotfäste på
arbetsmarknaden, att motverka segregation, att
motverka uppdelning inom skolväsendet i A- och
B-lag, A- och B-elever. Det spelar naturligtvis
också roll för våra möjligheter att motverka
tendenserna till ökad brottslighet. Här är
regeringens politik utomordentligt illavarslande.
Det andra område där jag känner stor oro är
utvecklingen på våra anstalter. Som Hans Göran
Franck sade i sitt anförande har vi nu en
beläggningssituation på anstalterna som är
utomordentligt hårt ansträngd. Det leder till en
brutalisering av villkoren på
kriminalvårdsanstalterna, vilket riskerar att
medföra en ökad återfallsbenägenhet. Det andra
som inger stark oro när det gäller utvecklingen de
närmaste åren, vid sidan om utslagningen, är alltså
situationen på anstalterna som riskerar att leda till
en kraftigt ökad återfallsbenägenhet. Den är hög
redan i dag och har varit det under de gångna åren.
På det här området tycker jag att det finns
anledning för justitieministern att ta sig en allvarlig
funderare på hur utvecklingen är i samhället.
Sedan vill jag ta upp en fråga som Hans Göran
Franck inte berörde men där jag känner stor oro.
Det är narkotikapolitiken. Sverige har bedrivit en
mycket framgångsrik narkotikapolitik
internationellt sett. Det har vi gjort i bred politisk
enighet. Att den har varit framgångsrik beror på att
man har kombinerat litet olika strategier. Den har
varit väldigt restriktiv med klart avståndstagande
från alla former av droger. Den har innehållit en
kraftig satsning på vård och behandling. I princip är
filosofin att alla missbrukare skall ges möjlighet till
vård och behandling. Det tredje ben som
narkotikapolitiken har stått på är väl utbyggd
information och förebyggande åtgärder i skolan
och i samhället i övrigt.
Nu tycker jag att orosmolnen i mångt och mycket
hopar sig. Dels förs ute i Europa en
legaliseringsdebatt, som jag känner stor oro inför
och som vi aktivt måste medverka till att stävja.
Dels sker också i Sverige en påtaglig nedrustning av
kommunernas vård- och behandlingsinsatser för
narkomaner. I Stockholm, Göteborg och Malmö --
framför allt i Stockholm och Malmö -- rustar man
ner insatserna för vård och behandling av
narkomaner som redan har hamnat i
narkotikaträsket. Detsamma gäller för
öppenvården och de förebyggande åtgärderna.
Även i fråga om dessa sker en nedrustning ute i
kommunerna.
Jag känner det här som väldigt illavarslande. Om
vi även framöver skall vara framgångsrika när det
gäller narkotikapolitiken i Sverige, måste vi se till
att driva politiken på alla de tre områden som jag
har nämnt. Börjar något av benen att svikta, finns
det risk för att narkotikaproblemet i Sverige blir
betydligt större än vad det är i dag och att vi på
detta område kanske närmar oss en västeuropeisk
nivå.