Fru talman! Hans Göran Franck har ställt en rad
frågor till mig om kriminalpolitiken. Han har frågat
vilket stöd regeringen har i vetenskap och beprövad
erfarenhet för att den, som han uttrycker det,
repressiva kriminalpolitik som nu bedrivs är
framgångsrik och om regeringen är beredd att
ompröva sin kriminalpolitik om något sådant stöd
inte finns. Vidare har han frågat vilka effekter
överbeläggningen på våra anstalter och häkten har
haft på möjligheterna att bedriva rehabiliterande
och resocialiserande verksamhet inom
kriminalvården och om det har förekommit att
intagna lyckats rymma på grund av att de inte
kunnat placeras på en tillräckligt säker anstalt. Han
har också frågat om regeringen är beredd att verka
för en massiv satsning på lokalt brottsförebyggande
insatser med kommunala brottsförebyggande
handlingsprogram som grund. Han har vidare
frågat om regeringen är beredd att göra ekonomisk
och organiserad brottslighet liksom
främlingsfientlig brottslighet till högprioriterade
områden i brottsbekämpningen på samma sätt som
gäller i fråga om vålds- och narkotikabrott. Han har
slutligen frågat om regeringen är villig att sätta in
nya kvalificerade hjälpinsatser till brottsoffer som
lidit allvarlig skada.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har på
regeringens uppdrag och i samverkan med
Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen
utarbetat en framtids- och omvärldsanalys
avseende det kriminalpolitiska
verksamhetsområdet under tiden fram till
sekelskiftet. BRÅ:s analys visar att det har skett en
kraftig ökning av antalet polisanmälda brott under
de senaste 40 åren. Under de två senaste åren har
den uppåtgående trenden för de anmälda brotten
emellertid brutits. Både år 1991 och år 1992 har den
anmälda brottsligheten totalt sett minskat, vilket
måste tolkas som ett trendbrott. När det gäller
rånbrottsligheten, som Hans Göran Franck särskilt
nämner, visar statistiken för år 1993 på en
minskning av det totala antalet rån även om
användningen av skjutvapen i samband med sådan
brottslighet inger oro. Siffrorna för innevarande års
första kvartal pekar dessutom på en markant
minskning av såväl rånbrottsligheten som den
samlade brottsligheten.
Det är möjligen ännu för tidigt att dra några helt
säkra slutsatser om minskningen av antalet brott
kommer att bli bestående. Förhållanden visar
också på behovet av en fortsatt genomgripande
omprövning och en kraftfull förnyelse av den
kriminalpolitik som har förts av
Socialdemokraterna. Ett sådant renoveringsarbete
har som bekant inte bara inletts av regeringen utan
har dessutom redan nått långt och visat goda
resultat. Den brutna trenden visar enligt min
mening att regeringen med sin kriminalpolitik är
inne på rätt väg.
En undersökning som nyligen genomförts av
Johannes Knutsson -- forskare vid Polishögskolan --
bekräftar också att den kritik som den dåvarande
oppositionen riktade mot Socialdemokraternas
kriminalpolitik var berättigad. Undersökningen
visar nämligen att brottsligheten under 80-talet
ökade samtidigt som straffen blev mildare.
Polisbristen var också besvärande.
Det sagda visar klart att det inte finns anledning för
regeringen att ompröva grunderna för sin
kriminalpolitik.
Samtidigt visar statistiken som jag nämnt att
ytterligare ansträngningar måste göras. De
kriminalpolitiska målen -- att minska brottsligheten
och öka människors trygghet mot brott samt stärka
stödet till brottsoffer -- ligger således fast. Om inte
betydelsefulla förändringar vidtas kan allvarliga
följder uppstå för samhället. Regeringens brett
upplagda, konkret inriktade och genomgripande
kriminalpolitiska program som riksdagen tidigare
har informerats om präglas av detta synsätt.
När det gäller beläggningen på våra anstalter görs
de insatser som behövs för att tillgången på platser
skall svara mot behovet. Som jag har angett i ett
tidigare interpellationssvar till Hans Göran Franck
är det min uppfattning att verkställighetstiden skall
användas till att positivt påverka de intagna till och
skapa förutsättningar för ett liv i frihet utan
kriminalitet och droger. Detta självklara mål gäller
givetvis oavsett hur den rådande
beläggningssituationen ser ut, och kriminalvården
har under senare år väsentligt förstärkt denna del
av verksamheten, t.ex. i de nyöppnade
rattfyllerianstalterna.
När det gäller frågan om det förekommit att intagna
lyckats rymma på grund av att de inte kunnat
placeras på en tillräckligt säker anstalt är svaret
självfallet ja, men jag vill framhålla att antalet
rymningar från slutna riksanstalter halverats sedan
budgetåret 1990/91 och att någon rymning från
specialavdelning inte har skett sedan år 1991.
Också här har regeringens kriminalpolitik varit
framgångsrik.
Vad gäller frågan om brottsförebyggande insatser
på det lokala planet vill jag säga följande.
Brottsförebyggande arbete bedrivs på olika nivåer
och med åtskilliga huvudmän. En fråga som på
senare tid har fått ökad aktualitet är om
kommunerna kan ges en större roll när det gäller
att skapa trygghet mot brott. En delvis
sammanhängande fråga är hur man skall kunna ta
till vara de resurser som enskilda initiativ på
området utgör. Att frågor som dessa har väckts
beror bl.a. på att det framstått som allt klarare att
polis och andra rättsvårdande myndigheter inte
ensamma kan komma till rätta med brottsligheten.
För att belysa dessa förhållanden beslutade
regeringen för ett drygt år sedan att tillsätta en
parlamentarisk kommitté som har antagit namnet
Trygghetsutredningen. Kommitténs uppgift är att se
över rollfördelningen mellan de aktörer som har
betydelse för att skapa trygghet i det lokala
samhället, i första hand polisen och kommunerna
samt enskilda medborgare, företag och andra
enskilda organ. Målet för utredningen är att finna
former för att upprätthålla lag och ordning på det
lokala planet och för att tillgodose medborgarnas
behov av skydd mot brott.
Jag ser med intresse fram emot kommitténs förslag.
Jag vill emellertid inte föregripa dess arbete genom
att ange hur satsningarna på lokalt
brottsförebyggande arbete bör se ut.
Jag vill i detta sammanhang också nämna att
regeringen nyligen beslutade att ge BRÅ i uppdrag
att utarbeta ett underlag för ett nationellt
brottsförebyggande program. I beslutet pekar
regeringen på vikten av att samordna de
brottsförebyggande åtgärderna inom rättsväsendet
med insatser från andra myndigheter, kommuner,
organisationer och näringsliv samt från enskilda
medborgare.
Regeringens kriminalpolitik innefattar också
kraftfulla åtgärder mot den ekonomiska och
organiserade brottsligheten. Regeringen har
nyligen i en skrift om åtgärder mot ekonomisk
brottslighet -- Svart på vitt om ekobrott -- redovisat
huvudpunkterna i sin strategi mot den ekonomiska
brottsligheten. Straffen för häleri och svindleri har
redan skärpts. Åtgärdsprogrammet innefattar
dessutom bl.a. inrättandet av ett central
ekobrottskommando under ledning av
Riksåklagaren, ökade satsningar på polis och
åklagare, nya och effektivare samverkansformer
mellan berörda myndigheter samt en översyn av
bl.a. skattebrottslagen och uppbördslagstiftningen.
De angivna åtgärderna utgör endast några exempel
ur åtgärdsprogrammet.
När det gäller rasistisk och liknande brottslighet vill
jag nämna att riksdagen, på regeringens förslag,
beslutat om en ändring i brottsbalken, som innebär
att ett rasistiskt eller liknande motiv för ett brott
skall utgöra en särskild straffskärpningsgrund och
alltså föranleda strängare straff än annars. Detta
kan enligt min mening inte tolkas som annat än en
klar signal från regeringen, att brott av denna typ
inte accepteras utan skall bekämpas med kraft.
Lagändringarna träder i kraft den 1 juli i år.
Jag vill slutligen nämna något om de insatser
regeringen har vidtagit till stöd för brottsoffer.
Den 1 april i år trädde lagändringar i kraft som
innebär bl.a. utökade möjligheter för målsägande
att erhålla målsägandebiträde. Regeringen har
också nyligen i en proposition föreslagit ytterligare
åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning.
Förslagen innefattar bl.a. inrättandet av en
brottsofferfond. Även andra förbättringar, såsom
ökat stöd för målsäganden i den rättsliga processen,
föreslås.
De kvalificerade hjälpinsatser som Hans Göran
Franck efterfrågar kommer att kunna ges inom
ramen för brottsofferfondens verksamhet.
Inrättandet av fonden kommer att ge utrymme för
ekonomiskt stöd till brottsofferverksamhet runt om
i landet, inte minst till ideella organisationer.
Brottsofferfonden kommer att disponera drygt 20
miljoner kronor per år, vilket skall jämföras med
det belopp -- 6 miljoner kronor per år -- som i dag
utgår till ideell brottsofferverksamhet. Fondens
verksamhet kommer därför att innebära att stora
förbättringar kan göras när det gäller bidrag till
såväl privat som offentlig verksamhet till stöd för
brottsoffer. Det kan t.ex. gälla att inrätta kliniker
för våldtäktsoffer eller anordna olika former av
kristerapiverksamhet. Ett förbättrat stöd kommer
också att kunna ges till forskning, information och
utbildning om brottsofferfrågor genom den
nybildade Brottsoffermyndigheten.
Sammanfattningsvis, Hans Göran Franck, kan jag
bara konstatera att regeringen är på god väg att
återskapa människornas berättigade krav på
rättstrygghet genom att renovera en förfallen
kriminalpolitik.