Herr talman! Det är naturligtvis en oerhörd styrka
att det råder en mycket bred politisk enighet i
Sverige om den restriktiva narkotikapolitiken. Det
finns också en enig politisk vilja att bekämpa alla
tendenser till legaliseringssträvanden.
Jag vet att det finns partivänner till mig ute i Europa
som förespråkar legalisering, bl.a. i det tyska
socialdemokratiska partiet. Gun Hellsvik har i
närmare omgivning, i Sverige, partikamrater inom
Fria moderata studentförbundet som förespråkar
legalisering. Det är naturligtvis bra att den politiska
enigheten i dessa frågor är mycket tydlig och att
man markerar ett bestämt avståndstagande till
varje form av legalisering.
Men jag känner oro för vissa saker, och jag hoppas
att justitieministern kommenterar dem i sitt nästa
inlägg. Det gäller det som jag illustrerade som de
tre ben som narkotikapolitiken står på: en restriktiv
politik, förebyggande insatser och en välutbyggd
vård- och behandlingsapparat. Nu börjar nämligen
två av dessa ben att svikta.
Det har skett en mycket kraftig nedrustning av
narkomanvården, både av den öppna
narkomanvården och av institutionsvården. Det
har också skett en nedrustning av de förebyggande
insatserna, både av de insatser som riktar sig direkt
mot drogmissbruket och av verksamheten i
kommunerna i form av fritidsanläggningar, stöd till
föreningslivet, alkohol- och drogfria alternativ i
fritidsverksamhet och liknande.
Den allmänna åtstramningspolitiken som har förts
ute i kommunerna, neddragningen och
nedrustningen, har framför allt drabbat dessa
sektorer. Jag känner en oerhörd oro för att vi
framöver, under resten av 90-talet, kommer att
kunna se en utveckling där drogmissbruket på nytt
börjar få ett starkare fäste i Sverige, kanske som det
hade på 70-talet.
Lägger man till den glorifiering som ibland finns i
ungdomskulturen, inom musiken och liknande, kan
man kanske få en sådan utveckling, och det gäller
att vara väldigt observant på den. Jag hoppas att
justitieministern vill kommentera detta.
Jag skall säga något om de brottsförebyggande
insatserna och arbetslösheten.
Vi har i dag en arbetslöshet där 600 000 står utanför
den ordinarie arbetsmarknaden. Det är 13-14 % av
arbetskraften. Vi har en öppen arbetslöshet på 7-
8 %, och bland ungdomar i storstäderna ligger den
uppåt 25 %.
Även om konjunkturen nu vänder och vi kan se en
viss minskning av arbetslösheten, så visar också
regeringens egna prognoser att vi kommer att ligga
kvar på en hög arbetslöshetsnivå kring 7-7,5 %
nästa år. Ungdomsarbetslösheten är naturligvis
mycket högre.
Detta inger mig stor oro, eftersom denna
arbetslöshet, om den blir permanent, otvivelaktigt
leder till en utslagning, som också kan föda
kriminalitet.