Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret
Som väntat innehöll det inte några nyheter eller
omprövningar.
Regeringens kriminalpolitik har lett till att det i dag
råder en stor politisk splittring i denna fråga. Det är
ett allvarligt hinder för att man skall kunna bedriva
en brett upplagd kriminalpolitisk verksamhet, som
leder till resultat och nya framsteg. Sverige är inte
längre något föregångsland på kriminalpolitikens
område. De reformer som sedan lång tid tillbaka
genomförts i vårt land under bred uppslutning och
som väckt stort internationellt intresse urgröps nu.
Några nya reformer av betydelse kommer inte
heller till. Även bland konservativa politiker har
tidigare funnits en framsynthet på detta område.
Jag tänker bl.a. på den förre och numera avlidne
högerledaren Jarl Hjalmarson.
Nu är det helt andra högerinriktade politiker och
rådgivare som leder landets kriminalpolitik via
Justitiedepartementet. Deras tid är sannolikt slut
inom kort, men de har åstadkommit en betydande
skada, som endast har begränsats av att det i en hel
del frågor i riksdagen funnits en opposition som har
kunnat avvärja de värsta äventyrligheterna.
Dess bättre finns det på det internationella planet
och inom Europarådet tendenser och krafter som
verkar i en annan riktning. Jag är själv verksam
inom Europarådet med reformförslag för
fångvårdens humanisering och effektivisering och
förslag om ökad rättssäkerhet och förbättring av
förhållandena i häkten och arrester samt om
avskaffandet av dödsstraffet.
När man läser justitieministerns
propagandabroschyr Att renovera en förfallen
kriminalpolitik utgiven av Justitiedepartementet --
inte av Moderata samlingspartiet -- slås man av att
det framför allt är två saker som lyser med sin
frånvaro: Det finns ingenting om att humanisera
förhållandena i arrestlokaler, häkten och fängelser;
inte heller finns det något kapitel om att stärka
rättssäkerheten. Det finns en klar ensidighet och
obalans i broschyren. Där läggs tonvikten vid
skärpta straff för många brott, att göra det lättare
att utvisa utländska brottslingar, mer skärpta
ingripanden mot unga brottslingar, bl.a. att i större
utsträckning häkta dem, något som i stället borde
avvecklas -- för att nu ta några exempel.
I interpellationssvaret säger justitieministern att
det är för tidigt att dra några säkra slutsatser om
brottsutvecklingen, men hon vill ändå påstå att hon
är på rätt väg. Hon åberopar till stöd för sin politik
nedgång av brottslighet 1991. Det är något
förvånande, eftersom hon tillträdde sin post då tre
fjärdedelar av året hade gått.
BRÅ:s kriminalpolitiska analys ger dock inte
anledning till någon skönmålning. Enligt
prognosen för brottsutvecklingen fram till år 2000
kommer antalet anmälda brott att öka med ca
25 000 varje år. Om den mycket negativa
utvecklingen under senare tid för
brottsuppklarandet fortsätter, kommer polisen i
princip bara att utreda brott där gärningsmannen är
känd. På sikt kan det även bli så att polisen inte ens
hinner med det.
Detta kräver nya strategier för
brottsbekämpningen. Här litar justitieministern till
en outsider inom straffrätt och kriminologi,
nämligen Johannes Knutsson, vars forskning är
omstridd. Han talar om att det har skett en uppgång
av brottsligheten på 1980-talet, vilket är väl känt.
Däremot skedde det inte någon mildring av straffen
och bestämmelserna under den tiden. Det var
under 1970-talet.
Justitieministern borde lita mer till erkända
forskare som gjort kriminalpolitiska studier
publicerade i en nyutkommen skrift tillägnad
professor Alvar Nelson. Där finns mycket viktiga
bidrag av framstående rättsvetare, bl.a. Johs
Andenaes och Nils Jareborg.
Johs Andenaes vänder sig skarpt emot det hårdare
kriminalpolitiska klimat som bl.a. finns i Sverige.
Nils Jareborg skriver att den allmänna
relationsteorin säger att ju strängare straff, desto
mindre brottslighet. Teorin antas gälla såväl lagens
straffhot som konkret påföljdsbestämning. Enligt
all erfarenhet, skriver han, är ändringar i allmänhet
verkningslösa, och inte ens mycket kraftiga
förändringar medför annat än en tillfällig påverkan
på brottsligheten. För all praktisk politik måste
man utgå från att kriminalitetsnivån inte kan
påverkas genom straffskärpningar.
Gun Hellsvik säger att verkställighetstiden skall
användas till positiv påverkan på de intagna. Men
hur skall detta ske med den överbeläggning som
råder i häkten och fängelser? Man borde i stället
verka för en minskning. Det är självklart att
möjligheterna begränsas redan av
överbeläggningen.
Vad som behövs inom kriminalvården är ökade
satsningar på grundutbildning, yrkesutbildning och
social träning. En specialisering av verksamheten
får inte leda till att de grundläggande principerna
om närhet och normalisering, som ligger tilll grund
för 1974 års kriminalvårdsreform, upphör att gälla.
Eller hur, Gun Hellsvik?
Det är angeläget att understryka att permissioner
och andra kontakter med yttervärlden är
nödvändiga. Vad gäller rymningar är bilden
splittrad enligt Kriminalvårdsstyrelsens
årsredovisning. Därav framgår att rymningarna på
en del håll har ökat, på andra håll minskat.
Vad gäller den brottsförebyggande verksamheten
anser jag att man borde göra någonting mer än att
bara vänta på en utredning.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera, Gun
Hellsvik, att det moderatledda
Justitiedepartementet är på fel väg. Dess
kriminalpolitik håller på att bli lika misslyckad som
förebilderna i andra konservativt styrda länder som
USA och Storbritannien.