Fru talman! I det betänkande vi nu ska gå till be-
slut om behandlas civil och militär krishantering.
Vårt land har åtagit sig en viktig uppgift: att delta
i internationell krishantering. En trovärdig civil och
militär krishanteringsförmåga, både inom EU:s ram
och tillsammans med länder utanför EU, ska hjälpa
till att skapa stabilitet och fred både i Europa och i
övriga delar av världen.
Men, fru talman, nyckelorden är trovärdig förmå-
ga och trovärdiga redskap.
I de motioner som behandlas i betänkandet tas
upp hur resurser och förmåga bör byggas upp för att
vi ska kunna leva upp till Sveriges åtaganden. I be-
handlingen av motionerna och förslagen hänvisar
majoriteten i många fall till kommande försvarsbeslut
eller kommande utredningar.
Tydlighet och konsekvens i uppbyggnaden av vå-
ra resurser för att kunna delta i internationella upp-
drag fullt ut är inriktningen på de moderata reserva-
tionerna till betänkandet.
Vi ser en risk i regeringens och majoritetens in-
ställning, som tyvärr ibland kan förefalla både vack-
lande och konfliktfylld vad gäller uppbyggnaden av
den militära förmågan fullt ut och viljan att avsätta
resurser. Detta gäller också formuleringen av uppgif-
ter och hur man ska fatta beslut.
Den första konflikten rör mandat och uppgifter.
Det är i dag bara vissa typer av förband som avsätts
för internationell krishantering. Men tyvärr går det
inte att bara delta i vissa uppgifter när konflikt över-
går i kris, och kanske i en ännu värre situation. An-
tingen är man med - och då helt - eller inte alls.
Förbanden som ska delta i internationella uppdrag
måste därför ha hela bredden av förmågor. Förbanden
måste kunna samma saker, oavsett om det är natio-
nella eller internationella uppdrag. Om våra förband i
de internationella uppdragen inte har hela bredden
blir de beroende av andra länders förband för vissa
uppgifter. Lite hårdraget kan man exemplifiera det
hela med att svenska soldater kanske får gå vakt på
andra länders förläggningar för att deras soldater i sin
tur ska kunna frigöras för att utföra de nödvändiga
uppgifterna.
Om vi inte vill att Sverige ska delta i vissa upp-
gifter så bör begränsningen göras i mandatet och
formuleringen av uppgiften, och inte genom att vissa
redskap saknas. För de mandat och uppgifter som vi i
riksdagen ger måste det finnas de rätta militära red-
skapen, som Försvarsmakten måste kunna välja allt-
efter läge och situation.
I vår första reservation har vi moderater visat på
dessa brister, och krävt att de svenska förbanden ska
kompletteras med en amfibiestridsgrupp och ett
stridsvagnskompani. Så skulle förmågan komplette-
ras, och vi skulle kunna klara hela bredden av upp-
gifter.
Vår vilja att ta gemensamt ansvar bör inkludera
internationellt sammansatta förband. Sverige bör ta
initiativ till ett internationellt flygtransportförband för
försörjningstransporter - en viktig funktion som i dag
saknas i EU:s krishantering. Sverige bör ta lednings-
ansvar för den nordiska brigad som håller på att ut-
formas, och ta initiativ till en gemensam Östersjöflot-
tilj för att kunna hantera kriser också i närområdet.
Den andra konflikten som jag berör gäller resur-
serna till internationell krishantering.
Besluten om att ställa upp i krishanteringsuppdrag
måste naturligtvis följas av beslut om tillräckliga
resurser. Regeringen har t.ex. utlovat två bataljoner
eller 2 000 soldater. Men det är i dag knappast möj-
ligt att rekrytera dessa. Förra årets försvarsbeslut drog
ned antalet värnpliktiga så långt att det fordras att mer
än varannan blir frivillig för utlandstjänstgöring.
Resurserna skars ned mycket drastiskt för försva-
ret och med stora krav på förändring, vilket inte ökar
möjligheten att avsätta kraft till utveckling av vare sig
nationell eller internationell förmåga. Sedan förra
våren har det tillkommit flera nya besparingsbeting
som innebär att Försvarsmakten har svårt att genom-
föra den tänkta omställningen och att genomföra
utbildningsövningar. Tvärtom tycks verksamheten
snarast behöva bromsas upp totalt.
Nu ligger dessutom på riksdagens bord förslaget
till tilläggsbudget, som innebär nya nedskärningar. I
försvarsutskottet har vi också fattat ett beslut om
organisation av stridskrafterna som kommer att ta
ytterligare resurser från förbandsverksamhet och
internationella uppdrag.
Konkurrensen mellan internationella uppdrag och
utbildningsverksamheten på förbanden riskerar nu att
ytterligare skärpas genom det förslag som regeringen
aviserat om att föra ihop anslagen för internationella
uppdrag och den vanliga förbandsverksamheten så att
de internationella uppdragen ska finansieras inom
ramen för den ordinarie förbandsverksamheten. Ef-
fekten blir att ju större internationella insatser som vi
ska delta i, desto mindre resurser kommer det att
finnas för förbandsverksamhet och utbildning av just
de värnpliktiga som sedan ska rekryteras till de inter-
nationella insatserna. Ju större åtaganden vi har, desto
mindre blir möjligheterna att utföra dem.
Anslagen för internationella insatser måste läggas
separat och som ett beredskapsanslag så att beslut kan
fattas snabbt när krisen kommer. Det är tyvärr sällan
man får någon förvarning. Beslut om resurser och
insatser måste naturligtvis följas åt. Vi föreslår också
att anslaget för internationella insatser ska överföras
till utrikesutskottets område och där utgöra en del av
avvägningen inom säkerhetspolitiken.
Enligt något resonemang skulle ett förslag till
sammanläggning av anslagen för förbandsverksamhet
och internationella uppdrag kunna motiveras av att
man då får en större anslagskredit som skulle kunna
utnyttjas. Vad jag förstår skulle man med detta reso-
nemang genomföra internationella uppdrag på kredit,
dvs. politiker skulle kunna lägga ut uppdrag helt utan
att ta ansvar för resurserna. Under de senaste dagarna
har vi fått höra att försvaret har att hålla sig inom sin
ram. Rimligtvis borde samma regel gälla för politiska
beslut.
De internationella uppdragen är numera en hu-
vuduppgift för det svenska försvaret. Då måste det
också vara en uppgift och skyldighet för våra office-
rare att tjänstgöra utomlands. En officer bör kunna
tjänstgöra med sitt förband vid såväl nationella som
internationella uppdrag. Men detta kräver att villkor,
förmåner och löner anpassas, och det kommer att
kosta. Om vi vill visa vår vilja att delta fullt ut måste
vi vara beredda att se till att vi har de villkor som gör
att våra officerare kan och vill arbeta också vid våra
utlandsuppdrag.
Hemmavarande familj måste naturligtvis också få
ett omfattande stöd för att en utlandstjänstgöring ska
kunna ingå i den normala uppgiften för en officer.
Målet ska vara att tjänstgöring i både Boden och
Bosnien är lika naturligt.
Fru talman! Vår vilja och förmåga att delta i in-
ternationell krishantering måste vara tydlig och tro-
värdig. Det handlar om de så viktiga målen att säkra
fred, rädda människoliv och förhindra folkmord.
Konflikt och krig är tyvärr realitet. Trovärdig kris-
hanteringsförmåga är det redskap vi har för att nå
dessa mål. Det får inte finnas någon tvekan eller
otydlighet i vår vilja eller förmåga.
Med detta yrkar jag bifall till den moderata reser-
vationen nr 1 i försvarsutskottets betänkande 6.