Fru talman! De tre kristdemokratiska ledarna och
statsmännen Alcide de Gasperi, Italien, Robert
Schuman, Frankrike, och Konrad Adenauer, Tysk-
land, beslutade efter andra världskriget att något
måste göras för att förhindra att ett nytt krig skulle
utbryta mellan Europas stater. Resultatet blev att kol-
och stålunionen bildades. Kol och stål var ju ingredi-
enserna i krigsmaterielen på den tiden och är det även
i våra dagar, även om elektroniken och kärnkraften
har tagit över en del. Kol- och stålunionen var första
början till Europeiska unionen, EU, som vi just nu är
så involverade i.
Dessa tre ledare hade varit med om andra världs-
kriget och hade till uppgift att leda sina länder in i
fredliga förhållanden och en återuppbyggnad av
Europa. De hade krigets förödelse framför sina ögon
varje dag, och de såg dess meningslöshet och förned-
ring. Det är ganska lätt att förstå att de inte önskade
några fler krig på jorden, åtminstone inte i Europa.
Genom att på olika sätt bygga broar mellan Euro-
pas länder hoppades man att vi alla skulle förenas, så
att freden kunde bestå. Aldrig mera krig, sade man.
Genom att bygga upp en gemenskap inom handelns
och arbetsmarknadens områden och genom att försö-
ka riva gränser skulle vi öka förståelsen för varandra
och beroendet av varandra. Det skulle innebära att vi
inte kan kriga mot varandra. För inte krigar man väl
mot sina vänner?
Sakta har också Sverige mer och mer dragits in i
gemenskapstanken.
Det europeiska samarbetet är således i grund och
botten ett fredsprojekt. Med den pågående östutvidg-
ningen finns möjligheter att upprätta ett enat och
fredligt Europa. Strävandena från olika länder i Öst-
och Centraleuropa att bli medlemmar har i sig en
generell stabiliserande och säkerhetsfrämjande effekt.
Dessa strävanden, anser vi kristdemokrater, bör upp-
muntras och stödjas.
När det gäller den internationella civila och mili-
tära krishanteringen är Sverige mycket aktivt. Genom
EU:s ökade satsningar på internationell krishantering
kommer Sveriges säkerhetspolitik att inlemmas i ett
allt bredare internationellt samarbete för mänsklig
säkerhet.
Fru talman! I dag är många av oss eniga om att
framtida hot mot säkerheten inom Europa företrädes-
vis bör lösas och hanteras gemensamt inom ett utvid-
gat EU.
Vi kristdemokrater ser EU:s gemensamma säker-
hets- och försvarspolitik som ett medel för att uppnå
EU:s grundläggande syfte, en stabil fred i Europa.
Denna politik bör i första hand drivas genom före-
byggande, stabilitetsskapande politik och humanitära
insatser, men i andra hand även med fredsbevarande
eller fredsframtvingande medel. Det handlar om att
slå vakt om det okränkbara människovärdet, inte bara
i ord utan också i handling, även om det kan innebära
uppoffringar.
Men en effektiv krishantering kräver stora resur-
ser. De höga målsättningar som EU satt upp motsva-
ras knappast av de befintliga verkliga resurserna.
Följden av detta kan bli en farlig övertro på EU:s
egen förmåga. Vi anser därför att medlemsländerna i
EU gemensamt bör bygga upp en ekonomisk fond för
krishantering. En viss specialisering mellan med-
lemsländerna är en ytterligare tänkbar väg att sänka
kostnaderna.
För att förebygga akuta likviditetskriser och för-
seningar bör det därför finnas förberedda finansie-
ringsvägar. Detta anser vi kristdemokrater är en förut-
sättning.
Det behövs också resurser inom underrättelse-
tjänst och planering/samordning, och den s.k. Policy
Planning and Early Warning Unit bör utvecklas för
att kunna svara för underrättelsesamarbete och om-
världsanalys, för att verka fredsfrämjande och före-
byggande.
Det är i detta sammanhang oroväckande att Sveri-
ges neddragningar av försvaret minskar vår möjlighet
att bidra till den gemensamma krishanteringsförmå-
gan. Med den drastiska nedrustning som majoriteten i
riksdagen beslutat växer i praktiken ett gap mellan
Sveriges åtaganden och resurser.
Fru talman! Det förefaller mig som om riksdagens
majoritet inte uppmärksammat eller t.o.m. kanske
nonchalerat detta. År 1989 när Berlinmuren föll hade
Sverige 31 brigader. Efter det senaste försvarsbeslutet
återstår nu fyra. Med de stora neddragningar som
gjorts och de strömhopp av officerare som försvarets
olika grenar i dag utsätts för minskar inte bara kvan-
titeten utan också försvarets kvalitet. Färre värnplik-
tiga och färre yrkesofficerare ska lösa ett ökande antal
internationella åtaganden. Den ekvationen går inte
ihop för mig.
Fru talman! Vi kristdemokrater anser, trots de tra-
gedier vi fått bevittna under de senaste decennierna,
att världsutvecklingen efter det kalla kriget har öpp-
nat nya och hoppingivande möjligheter till en säker
och människovärdig tillvaro för alla individer. Därför
arbetar kristdemokraterna också för att tillföra utri-
kes- och säkerhetspolitiken ett tydligare fokus på
mänskliga rättigheter. Målet måste vara att värna
varje enskild människas säkerhet. Detta är förklaring-
en till att internationella fredsfrämjande insatser
måste utvecklas och bli effektivare.
Vi anser att den civila krishanteringen måste ges
hög prioritet så att EU kan vara handlingskraftigt
även i icke-militära krissituationer. Det gäller resurser
inom polis, sjukvård, räddningstjänst, kontroll av och
arbete för mänskliga rättigheter m.m. I ett sönder-
brutet och mer eller mindre nedmejat land måste hela
infrastrukturen byggas upp för att samhället ska börja
fungera. Det handlar om rättsväsendets alla grenar
och funktioner, vägar och kommunikationer, arbets-
marknad och näringsliv, jordbruk, bostäder, skolor,
sjukhus m.m. Det uppbyggnadsarbetet är nödvändigt
för en bestående fred och människors framtidstro.
Internationell fredsfrämjande verksamhet blir en
allt viktigare del i vår utrikespolitik. Det handlar om
ett brett spektrum av åtgärder för att stabilisera kris-
härdar världen över. I dessa åtgärder ingår det vi
traditionellt kallar fredsbevarande insatser - övervak-
ning av vapenstillestånd och liknande uppgifter. Men
begreppet rymmer betydligt vidare insatsmöjligheter,
såsom preventiv diplomati, medling, demokratibi-
stånd och s.k. fredsframtvingande verksamhet. Det
senare innebär att det internationella samfundet kan
ingripa med våldsmakt för att skydda civilbefolkning
eller åstadkomma vapenvila.
Fru talman! Kristdemokraterna anser att Sida bör
vara en av flera huvudaktörer vid ett internationellt
fredscentrum, som vi föreslår ska byggas upp. Den
personal som myndigheten i dag rekryterar för inter-
nationellt arbete bör utbildas vid det centrumet. Sam-
tidigt kan Sidas kompetens på ett antal områden
komma andra organisationer till del. Vi anser att det
finns mycket att vinna på större samverkan mellan
biståndsverksamhet och den kapacitet som finns inom
det fredsfrämjande området, både på den militära och
den civila sidan.
Över huvud taget är det önskvärt att de olika or-
ganisationer som verkar för fred och utveckling i
världen samordnar sin verksamhet. Därför menar vi
att också frivilliga hjälporganisationer bör få en viktig
roll i och kunna utnyttja ett sådant fredscentrums
resurser. Kanske kan även näringslivet dra nytta av
kontakter med ett sådant kompetenscentrum. Utbild-
ning och annan verksamhet på ett internationellt fred-
scentrum bör naturligtvis knytas till relevanta forsk-
ningsinstanser, som alltså bör vara representerade på
centrumet.
Fru talman! Att försöka skapa fred, förebygga
krig, bygga upp i stället för att riva ned, är kanske den
viktigaste uppgiften vi har. Jag yrkar således bifall till
utskottets förslag i betänkandet FöU6 Civil och mili-
tär internationell krishantering.