Herr talman! Någon har sagt här att det beslut som
vi kommer att fatta alldeles snart kom snabbt. Jag vill
påminna om att det här är en fråga som har drivits i
Sverige sedan början av 50-talet.
Jag vill börja med att yrka bifall till hemställan i
betänkandet.
Från Miljöpartiets sida har vi under den förra
mandatperioden tyckt att det har varit ärligare att
driva frågan som en skattefråga, och det har vi i kul-
turutskottet gjort gemensamt med skatteutskottet. Nu
sitter vi här. Det är lagutskottet som tar frågan, och vi
har också hört inlägg vari man tyckte att arbetsmark-
nadsutskottet borde vara med därför att konstnärernas
ekonomiska situation är svår. Från Miljöpartiets sida
ser vi gärna att man fördelar om medel från arbets-
marknadsutskottet till kulturutskottet. Moderaterna
har hävdat att momsen, som redan finns, skall använ-
das. Då ser vi fram emot en sådan motion från mode-
raternas sida.
Men från Miljöpartiets sida vill jag fokusera lite
grann på folkmusiken och försöka dra någon skillnad
mellan det som är tydligt upphovsrättsskyddat och det
som befinner sig i en gråzon. Upphovsrätten är grun-
dad på synen att det är en konstnär som skapar ett
verk, och det stämmer ju inom de flesta områden.
Men inom musiken - musiken som vi alla inte bara
behöver ha utan som vi också utvecklas av när vi
lyssnar på och som vi lever längre när vi lyssnar på -
pågår ju en skapandeprocess. En konstnär bygger där
vidare på en tradition och plockar en byggsten från ett
tidigare verk och bygger på. Kompositören återspeg-
lar inte bara historien. Det ljudande resultatet av ver-
ket är också beroende av de musiker som framför
stycket. De är alltså medskapande i processen, och då
blir inte upphovsrätten så tydlig, utan vi är i den här
gråzonen.
Inom olika genrer är detta olika tydligt. Inom den
europeiska konstmusiken finns en tradition att musi-
kern förväntas följa kompositörens intentioner så gott
han eller hon kan. Men inom jazzmusiken är det sna-
rast tvärtom. Där förväntas musikerna lägga sin per-
sonliga prägel på musiken. Då är det inte alltid så lätt
att finna någon upphovsperson över huvud taget.
Detta är särskilt tydligt i olika former av en munt-
lig tradition, t.ex. den svenska folkmusiken. Det har
funnits en oro ända sedan 1800-talet att den svenska
folkmusiken skulle dö ut. Därför började man
transkribera musikstyckena. Men att konservera en
levande tradition går naturligtvis inte, och att ned-
teckna ett framförande innebär inte att man så att säga
räddar verket. Sedan kom fonogramindustrin och den
förde med sig en helt annan marknad. Och folkmusi-
ken förlorade till en viss del sin egenskap att vara en
gemensam kulturskatt i och med att olika förlag till-
skansade sig rättigheterna till olika låtar. Att äga
upphovsrätten till populära musikstycken är väldigt
vinstgivande. Av skivbolagens inkomster härstammar
endast 30 % från själva skivförsäljningen. 70 %
kommer från de avgifter som radio, TV, restauranger
m.fl. måste betala varje gång de använder musiken.
Därför hade vi från Miljöpartiets sida hellre sett
att detta förslag hade utformats som en skatt och att vi
hade gjort som i Norge och Danmark och avsatt en
viss procent av skatten till kulturpolitiska mål där
folkmusiken skulle ha kunnat få en del. Men nu är
inte förslaget utformat på det sättet, utan man hänvi-
sar i betänkandet till att man nu får sluta avtal för att
ge stöd till dem som inte kommer att åtnjuta pengar i
och med det här förslaget. Vi får väl se fram emot att
sådana avtal sluts.